M (v12)

”När jag beslöt att åta mig M härjade några mördare i Tyskland, sådana som Haaman, Grossman, Kürten, Denke. Jag ställde mig frågan: vad är det som gör att en människa begår sådana brott? Samtidigt skedde i Breslau en serie lustmord på barn, utan att man kunde gripa den eller de skyldiga. Jag har velat peka på både för- och motargument angående dödsstraff för en barnamördare och jag har inte enbart begränsat mig till vetskapen om vad som driver en sådan individ att begå så fruktansvärda brott. Men huvudvikten vill jag lägga på varningen till mödrarna: Ge hellre uppmärksamhet åt era barn än åt dömandet av den skyldige.”

Fritz Langs M eller En stad söker en mördare (1931) är en film om jägaren och den jagade, en skildring av skräcken och paniken, när den påtaglig och oundviklig stiger in i människans vardag.

Filmen skildrar en patologisk barnamördare som försätter Berlins befolkning i panik. Föräldrar tvingas hålla sina barn under sträng uppsikt, följa dem till och från skolan, aldrig lämna dem ensamma på gatan. Polisen mobiliserar alla sina krafter för att gripa den hemlighetsfulle mördaren. ”Den undre världen” genomsöks systematiskt vilket resulterar i att sådana förbrytare som falskspelare, ficktjuvar och inbrotts- tjuvar känner sin självkänsla sårad och inleder en egen jakt efter mördaren.

M är Fritz Langs första ljudfilm och räknas till klassikerna. Han överförde här det väsentligaste arvet från stumfilmen och förstod att utnyttja ljudet originellt och verkningsfullt. Här används konsekvent metoden att låta talet komma från en annan plats i rummet än från läpparna i ett ansikte. Man färdas snabbt från det orörliga till en plötslig rörelse – eller så har orden skiljts från sin källa så att ljudet används som scendekoration.

På samma sätt har ljudet använts i Resnais Hiroshima mon amour och Robert Franks Pull my daisy (1959) som vi såg i höstas. Lang har själv berättat, att han väntade sig att M skulle bli dubbad i Amerika och att han därför försökte skilja ljud och ansikten så mycket som möjligt.

En scen som har blivit mycket omskriven är den där Lang låter den mördade flickans mors förtvivlade rop ”Elsie, Elsie!” ackompanjera bilder av den tomma trappan, den tomma vinden och Elsies tomma plats vid köksbordet. Det ångestfulla ropet ”Elsie” förbinder dessa skenbart sammanhangslösa bilder med varandra. Genom detta montage överförs moderns ångest på åskådaren.

Andra scener av samma effektiva och intensiva slag: ägarna av gottbutikerna skakar sina huvuden, man hör ej deras röster, ser dem endast tala, en vit liten papperspåse plockas upp långt borta någonstans i ett obebyggt område i en förstad. Grafologens röst bakom en närbild av mördarens brev till tidningarna.

M var också en av de första ljudfilmer, som förstod att använda ljudet, inte bara för dialog, utan i rent dramatiskt syfte, för att bygga upp en egen spänning och intensifiera den. Det bästa exemplet härpå är kontrasten mellan den lilla konstlösa Grieg-melodi, som mördaren visslar, när han känner lusten komma över sig och förföljarnas skarpa visslingar, när de i slutskedet signalerar till varandra. Mannen med Grieg-stumpen blir plötsligt inringad av alla de andra, hårda, hotfulla ljuden. Rollen som den patologiske mördaren gav Peter Lorre en välförtjänt världsberömmelse, men den bidrog också till att placera honom i ett fack. Han fick göra figurer ur den kriminella världen med ett antytt intellektuellt förflutet, en tragisk air av nederlag och sumpade möjligheter.

Därtill kom hans speciella kvalitet av sjuklighet, som fick sitt personliga uttryck genom den mjukt barnsliga uppsynen och den milda rösten.

Filmen skulle egentligen ha hetat ”Mörder unter uns” men titeln ansågs kontroversiell och Lang fick en rad hotelsebrev – nazisterna kände sig angripna!

sign GS i Filmstudions program våren 1968

M

© Uppsala Filmstudio