Mademoiselle Chambon

Det finns en föreställning om att fransk film är mycket prat och yviga gester, långa intellektuella utläggningar avbrutna av våldsamma känsloutbrott. Att ytan och posen är det dominerande. Detta är fel.

Mademoiselle Chambon är ett exempel på raka motsatsen – en film där det är nyanserna och det som sker under ytan som är det verkliga innehållet.

Historien skildrar några människor som på ett eller annat sätt nått en punkt i livet då de ställer sig frågan vad de ska göra med resten, med framtiden som de skjutit framför sig så länge. Någon gång måste de välja och varje val kostar.

Regissören Stéphane Brizé, som tidigare gjort bland annat Inte här för att bli älskad, berättar inte historien i replikerna, i prat. Dialogen är sparsam och Vincent Lindon i huvudrollen är närmast Jean Gabinskt fåordig. Berättarspråket utgörs här i stället av bilden. Bilden som ofta tillåts vila i ansiktsuttrycken och fånga vad som pågår under orden, under ytan. Och även bildspråket är fåordigt. En hel scen kan till exempel bestå i en bild av en av rollfigurerna som tittar åt sidan en stund. Mer behövs inte, så den följs av ett klipp till nästa scen. En berättarstil som är både effektiv och lakoniskt stark.

För fotot svarar Antoine Héberlé, som avbildar den soliga franska sommaren i en dämpad färgskala, hundra nyanser av brunt. En pärla med stänk av vemod.

NB