Melancholia

Lars von Trier öppnar 2012 års filmstudioår med en film som, likt flera av hans tidigare verk, kommer att gå till historien. Som vanligt har dansken skapat en film som både står ut som en unik samt i mångt och mycket hänvisar tillbaka till hans äldre alster. Kvinnorna står i centrum, som så många gånger förr i von Triers filmer. Det finns inga enkla relationer, familjen är en kraft som både hjälper och stjälper och i en av huvudrollerna finns en kvinna som kämpar med sitt mentala tillstånd. I Melancholia har han delvis använt sig av ett bildspråk vi känner igen från Antichrist. Även skådespelerskan Charlotte Gainsbourg känner vi igen från samma film. Den här gången har hennes rollkaraktär, i motsats till den hon spelade i Antichrist, tagit sig an den omhändertagande rollen och Kirsten Dunst spelar den psykiskt hårt ansatta systern som Charlotte tar hand om. Det ska dock sägas, att där Antichrist kommer till korta och känns något ofullbordad, där tar Melancholia tag i publiken och släpper inte taget förrän det är slut, helt slut.

Melancholia lanserades som en vacker film om världens undergång. Mitt i prick! Stora delar av filmen spelades in i de praktfulla omgivningarna vid Tjolöholms slott. Det är vackert där, väldigt vackert. Och jorden går under, det gör den. Men det är ju en von Triersk film så det är klart att det finns mycket mer substans än så mellan det vackra och undergången. Jag tänker inte ge mig in i något snårigt försök att redogöra för själva historien det blir bara platt. Det här är en film som ska upplevas, då kommer den till sin rätt.

Lars von Trier är en provocerande man. När denna filmen gick upp under Cannesfestivalen, deklarerade von Trier att han var nazist. Det var ett dåligt skämt, som fick honom bannlyst från festivalen, och det har absolut ingenting med filmen att göra. Han har ursäktat sig många gånger efteråt, men visst kändes det som ett ganska onödigt drag.

Låt nu inte herr von Triers dåliga humor avskärma er från hans filmer. Han är fortfarande en av världens ledande regissörer när det gäller nyskapande inom filmen och Melancholia är ett av hans stora mästerverk.

KÅH