Norwegian Wood

Norwegian Wood handlar om unga människor som söker sig till relationer för att undfly sorgen efter de som dött, och om unga människor som söker sig till döden för att undfly relationer med de som ännu lever.

Filmen bygger på en roman av den japanske författaren Haruki Murakami. Hans namn har börjat figurera flitigt även i Sverige, både i media och folkmun. En av dessa författare som gemene man bör, om inte ha läst så åtminstone ha på listan över böcker att läsa.

Regissören, Anh Hung Tran, är vietnames och har i hemlandet tidigare gjort storslagna filmer som När solen står som högst och Doften av grön papaya. Han har också regisserat den något obehagliga filmen Cyclo, som trots obehaget är den film som jag håller som hans bästa.

I centrum står Watanabe, en student i 20-årsåldern som efter bäste vännen Kizukis död flytt till storstaden. Hans liv kantas av knepiga relationer och en önskan att kunna ge Kizukis flickvän det hon förlorat när han dog. Watanabe väljer att acceptera livets utmaningar, trots att hans tillvaro blir mer och mer komplicerad.

Det är poetiskt och vackert samtidigt som filmen präglas av sorg och vemod. Berättelsen går i maklig takt, men den fylls ut med ett bildspråk som gör att filmen ändå inte känns långrandig.

Norwegian Wood har överhöljts av hyllningar världen över då den turnerat runt på filmfestivalerna. Trots det sorgliga temat upplever jag detta som en rofylld film och en fröjd för ögat. Jag har inte läst romanen den bygger på, men efter att ha sett filmen står den defenitivt på min lista över böcker att läsa. Detta lär nämligen vara något så ovanligt som en bok och en film som kompletterar varandra.

KÅH