Rabbit hole

Vi vet naturligtvis att det otänkbara händer hela tiden. Tidningar och TV påminner oss ständigt om livets skörhet och att den stora sorgen lurar på oss mitt i vardagen. Ändå väljer vi oftast att vända bort blicken och låtsas som den inte finns. Men vad gör vi den dag då det otänkbara väl händer?

Rabbit Hole bjuder in oss till en och en halv timme av bottenlös sorg. Tillsammans med det äkta paret Becka och Howie stiger vi ner i en förvrängd verklighet där vardagen inte längre är sig lik. De har förlorat sin fyraåriga son i en trafikolycka och försöker var och en på sitt eget sätt hantera det som hänt. Han försöker handla rationellt, går i gruppterapi och försöker hålla minnena vid liv genom att titta på filmsnuttar med sonen i sin mobil. Hon vill städa ur sonens rum och drabbas av återkommande raseriutbrott. Inte minst riktar hon sin ilska mot omgivningens försök att plåstra om henne, till exempel med religiösa floskler.

Mitt i det nattsvarta mörkret spirar märkligt nog också en absurd humor. En förlösande humor som skapar andrum i sorgen och det blir tydligt hur viktig humorn är i våra liv. Hur den erbjuder en möjlighet att förhålla sig till det som man egentligen absolut inte kan skratta åt.

Rabbit Hole bygger på David Lindsay-Abaires prisbelönta pjäs med samma namn, och för regin svarar John Cameron Mitchell. Han har tidigare försett oss med de kontroversiella och färgstarka filmerna Hedvig and the angry inch och Shortbus. Utmärka filmer båda två, men samtidigt helt och hållet väsensskilda från denna. Rabbit Hole är en film som fångar ett tillstånd snarare än den berättar en historia, och den gör det väldigt elegant. Med hjälp av storartade insatser från Nicole Kidman och Aaron Eckhard i huvudrollerna, och den alltid lika utmärkta Dianne Wiest i en av de bärande birollerna, blir den aldrig tråkig trots att den skildrar en tillvaro där klockorna tycks ha stannat.

FS