Regi: Ingmar Bergman. Manus: Ingmar Bergman efter Martin Söderhjelms pjäs med samma namn. Foto: Göran Strindberg. Musik: Erland von Koch. Arkitekt: P.A. Lundgren. Klipp: Tage Holmberg. Producent: Lorens Marmstedt. Produktion: Sveriges Folkbiografer, Sverige 1947. Längd: 102 min.
I rollerna: Birger Malmsten (Johannes Blom), Holger Löwenadler (Alexander Blom, hans far), Gertrud Fridh (Sally), Anna Lindahl (Alice Blom, modern), Lasse Krantz, Jan Molander, Erik Hell (besättningsmän), Naemi Briese (Selma), Hjördis Petterson (Sofi), Åke Fridell (föreståndaren vid varitén), Peter Lindgren (en utländsk besättningsman), Otto Moskowitz (Kiki, dvärgen), Gustaf Hiort af Ornäs, Rolf Bergström (Alexander Bloms kompanjoner), Ingrid Borthen (gatflicka), Amy Aaröe (flicka på stranden), Gunnar Nielsen (yngling på stranden), Svea Holst (kvinna som bevittnar arrestering), Charles White (färgad besättningsmedlem), John W. Björling, Uno Larsson (äldre män på gatan). Längd: 102 min.
Ingmar Bergman var onekligen en av de mest receptiva regissörerna. Få har väl sett så många filmer och han använde de intryck han sålunda insöp till sina egna verk men först sedan han knådat till dem i enlighet med sina egna visioner. Skepp till India land tillkom i samarbete med Lorens Marmstedt, Bergmans förste betydande mentor, som fungerade som filmens kreative producent. Eller som Bergman senare skrev i Laterna Magica, ”det var Lorens Marmstedt som lärde mig göra film”. Denne hade tidigare också varit kritiker och hans bolag Terrafilm var också filmimportör och bland annat tagit in en del av de franska filmer som man brukar beteckna som ”fransk noir”. Filmer som i mycket präglas av undergångsstämningar och fatalism. Skepp till India land är framförallt inspirerad av stämningsläget i dessa filmer med sina dystra bakgårdsmiljöer (som även kan påminna om de som Lars Ahlin målar upp i sina romaner).
Även Bergmans film har sina drag av ödesbestämdhet och undergång. Framförallt är det faderns öde som påminner om detta. Han lever i en värld fylld av minnen som minner om något för alltid förlorat. Mot honom står hans son Johannes som inte vill acceptera denna hopplöshet, vilket också blir en grund till den starka konflikt som uppstår mellan de två generationerna. I stället drömmer Johannes om att bryta sig ut, något som framkommer klart i scenen i fyren ute på skäret. När han efter några år återkommer (större delen av filmen är en återblick) återfinner han sin ungdomskärlek Sally som uppenbart resignerat och funnit sig i sitt öde. Tillsammans vill de nu skapa en bättre framtid byggd på gemenskap, ett bärande tema i många Bergmanfilmer och om man så vill, något färgat av inflytande från den franska existentialismen. Livet blir mer mer uthärdligt i gemenskap med andra.
PQ