8½

”Blir man berörd av en film behöver man inte få den förklarad för sig och blir man inte berörd kan inga förklaringar ändra på det.” – Federico Fellini

Regissören Guido sitter fast i filmhistoriens mest mardrömslika bilkö. Trafiken står blickstilla och människorna i fordonen runt honom beter sig märkligare och märkligare. Ur en buss pressar sig en ansiktslös massa av armar ut genom fönstren. Plötsligt fylls bilen med rök, utgångarna tycks vara låsta och paniken är ett faktum. Den klaustrofobiska inledningsscenen fångar med visuell perfektion den fruktansvärda känslan av att sitta ohjälpligt fast. Snart står det klart att Guido även har kört fast i en mer bildlig bemärkelse. Han är i färd med att slutföra ett filmmanus men kreativiteten har gått i baklås. Bakom sig har han en stor publiksuccé och runt honom svärmar producenter, agenter, reportrar och skådespelare som ilskna flugor. Alla vill ta del av framtidsplaner som inte existerar. Samtidigt tävlar älskarinnorna med den äkta hustrun om hans uppmärksamhet. Guido vinglar på sammanbrottets rand och flyr in i en surrealistisk dimma av dagdrömmar, barndomsminnen och erotiska fantasier.

Det sägs ofta att konsten imiterar livet och tvärtom, och i det här fallet äger påståendet verkligen sin giltighet. Efter framgångarna med Det ljuva livet befann sig Fellini i ett läge där omvärldens högt ställda förväntningar ledde till en frustrerande skrivkramp. Vägen ur dödläget blev 8 ½, ett kreativt mästerverk om just bristen på kreativitet.

Filmens titel kommer av att den är Fellinis 8 ½:e i ordningen (om man räknar kortfilmer och samproduktioner som ”halva” filmer) men dess ursprungliga arbetsnamn var La Bella Confusione – den vackra förvirringen. En passande titel för en film som sannerligen är lika vacker som den är förvirrande, och som alltjämt tycks dela sin publik i två läger. Vissa anser att den är fullkomligt obegriplig. Det sägs att biobesökarna i en italiensk stad blev så upprörda under premiären att de attackerade biografmaskinisten. Andra anser att den är en av de vackraste filmer som gjorts. Hit hör lärjungar som Woody Allen, Terry Gilliam och David Lynch. De kan naturligtvis också ha fel, men för säkerhets skull är det nog bäst att du kommer ner till slottsbiografen och avgör saken med egna ögon.

FS (från Filmstudions program hösten 2005)