Barnet

Äntligen en filmroll som förstår och tagit till sig det moderna tillväxtsamhällets övergripande och allt genomträngande norm: vinstmaximering. Han heter Bruno och tillhör visserligen inte storfinansens höjdare, snarare ungdomsbrottslighetens slummigaste element, men tanken och ambitionen är desamma.

Hans liv går ut på att fiffla och bedra. Ingenting är heligt. Så när tjejen han sällskapar med kommer med ett nyfött barn som han ska vara far till dröjer det inte länge innan får en idé. Sälj ungen på adoptionsmarknaden – det går ju alltid att göra en ny.

De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne undviker i Barnet konsekvent att göra huvudpersonen till en charmig skojare eller någon liknande filmisk stereotyp. Han visas upp som så omogen och opålitlig som han är. Titeln kan anspela på både baby och Bruno.

Filmen spelar vidare i den franska socialrealistiska filmens fåra. För vid sidan av det som många tycker är typisk fransk film – överklassmänniskor som pratar och pratar i dyra miljöer och än dyrare designerkläder – så finns det en gedigen tradition av sökande efter realism i franskspråkig film, vilket även kan ses i de två andra filmerna i Filmstudions franska tema denna termin.

NB (ur Filmstudions program våren 2008)