Mannen från Le Havre

”En bra film borde vara en protest” – Aki Kaurismäki

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis återkomst till den vita duken efter ett uppehåll på närmare sex år. Här har Helsingfors bakgator bytts ut mot franska hamnkvarter, men annars är det mesta sig likt. Det handlar, som vanligt, om ett gäng vinpinade och tystlåtna karaktärer och deras kamp för att hitta en plats i en absurd tillvaro. Som vanligt ryms här också en hel del kärv humor och en god dos livsbejakande rock’n’roll.

I centrum för berättelsen står skoputsaren Marcel och hans svårt sjuka fru Arletty. Medan Arletty ligger på sjukhus tar sig Marcel an den unge Idrissa som kommit till Frankrike som flykting. Vänskap uppstår mellan de två och Marcel bestämmer sig för att skydda gossen från lagens långa arm.

Kaurismäkis filmer har i viss mån alltid varit politiska, men sällan har han väl så tydligt tagit ställning i en viss fråga som här. Att han tycker att det är för jäkligt att vi lever i ett Europa som skickar tillbaks barn till krig och elände råder det inga tvivel om. Därmed inte sagt att Mannen från Le Havre är en realistisk skildring av rasism och flyktingproblematik. Istället närmar sig Kaurismäki ämnet på ett lekfullt, nästintill naivt, sätt och skapar en vacker berättelse om mänsklig godhet. En saga som det är omöjligt att inte bli berörd av.

Faktum är att det knappast finns något med denna film som inte är värt att älska. Det skulle i så fall vara den svenska titeln. Att byta ut originaltiteln Le Havre mot Mannen från Le Havre känns bara som ett billigt försök att koppla ihop den med kassasuccén Mannen utan minne. Är tanken att Kaurismäki nu ska göras till regissören bakom ”Mannen-filmerna”? Sådana knep känns synnerligen ovärdiga när vi talar om en av vår tids allra främsta regissörer.

FS