Nader och Simin

Nader och Simin har bestämt sig för att separera. Simin vill lämna Iran för gott medan Nader inte kan tänka sig att lämna sin alzheimersjuke far i hemlandet. I mitten av dragkampen står parets 11-åriga dotter och ser på. Situationen kompliceras ytterligare när Nader anställer en hemhjälp för att se efter pappan om dagarna. I ett hetsigt meningsutbyte råkar Nader knuffa till kvinnan, och det är en knuff som ska få oanade följder för alla inblandade.

Sedan premiären för två år sedan har Nader och Simin – en separation fullkomligt överösts med lovord och priser världen över. Den har belönats med såväl en Oscar som en Golden Globe för bästa utländska film, och på filmfestivalen i Berlin fick den inte bara Guldbjörnen – hela skådespelarensemblen belönades också med skådespelarpriset. Här i Sverige har filmen tilldelats en Guldbagge och fått recensenter att dra paralleller till såväl Mike Leigh som Ingmar Bergman.

Den huvudsakliga förklaringen till filmens framgångar torde vara att den i grund och botten är ett allmängiltigt relationsdrama, känslosamt iscensatt och oerhört välspelat. Att detta drama samtidigt ger oss inblick i ett stängt och sällan skildrat samhälle är en ren bonus. Ashgar Faradi gläntar på dörren till den grå vardagen i Teheran, och det är högst fascinerande att ta del av den dramatik som utspelas där. Så om du händelsevis förknippar iransk film med filosofiska landsortsdramer och vajande olivträd så är detta ett fullgott bevis på att Iran som filmland har mycket mer att erbjuda.

FS