Pojken med cykeln

Huvudpersonen är den elvaårige Cyril, som har kommit på kant med tillvaron efter att ha blivit övergiven av sin far, ett faktum han först vägrar att inse. Trots hans milt sagt tålamodsprövande attityd tar hårfrisörskan Samantha sig an honom och erbjuder honom ett fosterhem, till pojkvännens stora irritation. Vad som motiverar hennes godhet är oklart. Kanske är hon helt enkelt en ängel i människohamn.

Man hör det ofta sägas om filmer att de skulle vinna på att kortas med 20–30 minuter, men detta gäller inte i det här fallet. Inte en minut känns överflödig och trots det lilla formatet lyckas man behandla stora frågor svek, hämnd och förlåtelse och vårt behov av kärlek som är ovillkorlig och som ges även när vi förtjänar det som minst.

SvD:s filmkritiker Malena Janson skrev:

”Associationerna ringlar ofrånkomligt, gång på gång, till den klassiska filmen om en far, en son och en cykel: Vittorio De Sicas Cykeltjuven från 1945. Också här är cykeln inte bara symbolen för, utan också det praktiska verktyget som möjliggör, en dräglig tillvaro. Cyril är ständigt på väg på fordonet fadern gett honom, ständigt på jakt efter samme fader eller på rymmen undan någonting. Men cykeln är också en statussymbol, det enda lite lyxiga inslaget i hans liv, hett eftertraktat av andra unga pojkar. Också här upprepas cykelstölder och försäljningar för att få tillvaron att gå ihop. Liksom De Sica är också bröderna Dardennes neorealister som med stark närvaro, många amatörskådespelare och en närmast händelsefattig dramaturgi skildrar samhällets offer. I Dardennes värld fördöms ingen. Också skurkarna är offer och offren kan när som helst bli skurkar. De och vi är alla människor och det är synd om människorna.”

JE