Quadrophenia

1950-talet såg en film som hette Ung rebell. Handlingen i den filmen anknöt till originaltiteln Rebell utan mål. Den och andra liknande filmer från den tiden kom att etablera ett monster för ungdomsfilm. Filmer om ungdomsgenerationen som vilsna rebeller utan egentligt mål. Vilket förstås var en spegel av ungdomsårens svårigheter med alla dess kriser, sökandet efter en egen identitet osv. Quadrophenia anknyter till denna filmgenre. Men emellan filmer som Ung rebell t.ex. och Quadrophenia ligger inte bara ett avstånd i tiden utan lika mycket en skillnad i attityd. Medan man i Ung rebell m.fl. filmer pekade på möjligheten av att trots allt kunna närma generationerna igen – speglande lite av den tidens allmänna framstegsoptimism – är svartsynen totalt förhärskande i Quadrophenia.

Ytligt sett är den en film om sextiotalet. Det är mods och rockers ständigt i konflikt. Det är tidstypiska kläder, frisyrer och musik. Men den nihilistiska attityden är punkålderns trots att det egentligen är föräldrarna till dagens punkare det handlar om. Att man ändå placerar handlingen 15–20 år tillbaka är knappast av nostalgiska skäl. Möjligen är det lättare att ge problematiken en lite djupare dimension på det sättet. Filmens presentation av huvudpersonen Jimmy följer ungdomsfilmens genremönster. Han har problem med föräldrarna, kärleken, arbetet i sin trista vardagsmiljö. Skildringen av denna påminner en del om en del av den engelska sextiotalsfilmen som gick under benämningen ”diskbänksrealism”. Till ungdomsfilmens mönster hör att huvudpersonen till sist klarar av och reder ut sina trassliga känslor. Därmed kan filmerna vara både uppbyggelse och något som kan underlätta självförståelsen hos dem om ser dem.

Jimmy klarar däremot aldrig av sina konflikter. Han förblir alltigenom kompromisslös. När han till sist upptäcker att även en i hans ögon idealkamrat sugs upp av samhället återstår inget annat än att köra över klippkanten. Det är möjligt att ett sådant slut tilltalar en generation som redan från början tappat hoppet om framtiden. Man kan hoppas att de istället frågar sig: måste det vara så här och finns det trots allt inte någon väg mittemellan att ge upp inför samhället eller helt hoppa av? I så fall har filmen inte varit förgäves.

PQ i Arbetarbladet 5/6 1980