Regi: Stellan Olsson. Manus: Henric Holmberg, Ninne Olsson efter pjäs av Musikteatergruppen Oktober. Foto: Kent Persson. Scenografi och kläder: Elisabeth Carlström. Klippning: Roger Sellberg. Produktion: Svenska Filminstitutet, Europa Film, Stockholm Film, FHR, Musikteatergruppen Oktober, Sverige 1976.
I rollerna: Anders Granström (Sven Klang), Henric Holmberg (Kennet), Eva Remaeus (Gunnel), Jan Lindell (Rolf), Christer Boustedt (Lasse), Bo Andersson (beundrare), Ingvar Andersson (man på macken), Reinhold Andersson (Gottfrid), Ole Blegel (folkparksgubbe), Peter Blomberg (kypare), Birgit Eggers (Gunnels mor), Staffan Holmgren (brudgummen), Catherine Parment (Kennets syster), Einar Persson (vaktmästare), Ulla Bodhe (bruden), Lou Rossling (Mona), Michael Segerström (musikhandlaren), Mona Mellegård (servitris), Ninne Olsson (Gunnels arbetskompis), Olle Westholm (intervjuare).
I en polemik med Aftonbladets Jurgen Schildt efter premiären på Mina drömmars stad, ställde författaren Per Anders Fogelström den retoriska frågan om ”det är bara skildringar av nuet som kan accepteras, redan Sven Klangs kvintett är väl halvkriminell?”. Man kan inte säga annat om detta än att Fogelström tagit ett mycket illa valt exempel. Om man i jämförelse mellan dessa två filmer ser vilken av dem som kan ha relevans för en nutida publik så är det definitivt inte Mina drömmars stad men i allra högsta grad Sven Klangs kvintett. Även om filmen är tänkt att utspelas 1958 så handlar den ändå om nutida problem, och t.o.m. ganska brännande sådana.
Ty filmen handlar om (vilket Upsala Nyas recensent lyckats undvika att nämna) makten över arbetet och produktionsmedlen. Vem skall bestämma? Hela problematiken har förts ner på ett enkelt konkret plan: ett dansband I femtiotalets Skåne lett av den auktoritäre Sven Klang som vet ”vad folk vill ha”. När jazzmusikern Lasse kommer med sina idéer om musik så kommer han att uppfattas som ett hot mot Sven Klangs ställning – Lasses idéer om lika betalning avspisas av Sven som ett försök att göra bandet till ett ”konsumgäng”. Lasse tänder ändå en liten brand hos de övriga, främst trummisen Kennet, som under en kort revoltunge vill att de skall starta ett eget band, där dom själva äger sina instrument. Som revoltör är Lasse för svag, för lite förankrad i verkligheten, och han går under i narkomani, Sven Klang blir försäljare av kurser istället för bilar och pianisten blir ämbetsman. Bara Kennet kan fortfarande sitta där med en vag dröm om om något nytt. Detta filmens grepp att vi får träffa medlemmarnas i deras nutida situation är ett vällyckat sätt att få filmen att bli dagsaktuell och det faktum att filmens personer misslyckas kanske kan få åskådaren till eftertanke över de grundproblem som filmen egentligen handlar om.
PQ i Arbetarbladet 11/11 1976