Regi: Alan Parker. Manus: Dick Clement, Ian La Frenais, Roddy Doyle efter romanen av Roddy Doyle. Foto: Gale Tattersall. Arkitekt: Brian Morris. Klipp: Gerry Hambling. Produktion: Roger Randall-Cutler, Lynda Myles, Beacon Communications. A First Film Company/Dirty Hands Production, USA 1991.
I rollerna: Robert Arkins (Jimmy Rabbitte), Michael Aherne (Steven Clifford), Angeline Ball (Imelda Quirke), Maria Doyle (Natalie Murphy), Dave Finnegan (Mickah Wallace), Bronagh Gallagher (Bernie McGloughlin), Félim Gormley (Dean Fay), Glen Hansard (Outspan Foster), Dick Massey (Billy Mooney), Johnny Murphy (Joey ”The Lips” Fagan), Kenneth McCluskey (Derek Scully), Andrew Strong (Deco Cuffee), Colm Meaney (Mr Rabbitte), Anne Kent (Mrs Rabbitte), Andrea Corr (Sharon Rabbitte), Gerard Cassoni (Darren Rabbitte), Ruth Fairclough (Linda Rabbitte), Lindsay Fairclough (Tracey Rabbitte), Michael O’Reilly (Greg), Liam Carney (Duffy), Ger Ryan (pantlånerskan), Mark O’Regan (fader Molloy) m. fl. Svensk premiär: 18/19 1991 DownTown (Göteborg). Längd: 118 min.
Egentligen är det inget nytt i historien. Några ungdomar vill starta ett band, vill komma upp på scenen och uppträda, vill uttrycka sig. Vägen dit är fylld av problem. Yttre krafter som motverkar dem, inre konflikter som hotar att krossa drömmen. Kunde inte det vara en av de där tidiga ljudfilmerna från Hollywood, t.ex. 42nd Street, där fattiga showmänniskor ville sätta upp en show, där den unge kompositören satsade allt på att slå igenom men där pengarna alltid tog slut och kreditorerna tog dekoren. Till slut ordnade dock allt sig. Alltid. En miljonär rördes av ungdomarnas entusiasm. Eller så övervann solidariteten mellan artisterna svårigheterna och de satte upp showen i någon gammal lada och gjorde succé.
De ungdomliga drömmarna, förhoppningarna att man skall kunna bli någon, kunna slå igenom, har alltid varit ett gångbart motiv i filmen. Alan Parker gör sin egen variant av detta tema i The Commitments, en variant med annorlunda knorr. Här utspelar sig historien i ett fattigt och av arbetslöshet drabbat Dublin. Den unge Jimmy Rabbitte får den befängda idén att starta ett hårt, hett och ösigt soulband. Ett vitt soulband på den gröna ön. Han känner mer samhörighet med de svarta ghettona än med den idylliska turistbilden av Irland. Perspektivet går igen från tidigare filmer av Alan Parker, Mississippi Burning och Come See the Paradise till exempel.
I en artikel i Village Voice [20/8 1991] återges Alan Parkers uttalande: ”Det är inte en mycket politisk film. Den är politisk med litet p. I undertexten. Vilket jag tycker alla filmer borde vara.” Men om man ser igenom biorepertoaren är han relativt ensam om att skildra den sämre gynnade delen av befolkningen på dessa öar strax utanför Europa. Parker, Mike Leigh och Ken Loach. Finns det några fler?
Men The Commitments är inte bara det. Det är framför allt en musikfilm av ett ovanligt medryckande slag. En musikfilm där musiknumren inte är påklistrade eller ansträngt infogade i en menlös story utan där musiken är en bärande del i filmen och skildringen av människorna. En film som visar att även föraktad populärmusik kan vara en viktig del av många människors liv, ett starkt konstnärligt uttryck och ett medel för att nå mening i en svår tillvaro. Ett sätt att överleva.
NB (från Filmstudions program våren 1994)