This is Not a Film

Den iranske filmaren Jafar Panahi dömdes till 6 års fängelse och 20 års yrkesförbud. Men som den filmare han är låter han inte detta tysta honom. Filmen gjordes i hemlighet i hans bostad, medan han befann sig i husarrest, med hjälp av en enkel videokamera och en mobiltelefon och smugglades därefter ut ur Iran på ett USB-minne gömt i en kaka för att visas på Cannes-festivalen.

Filmen ger oss glimtar från Panahis tillvaro, med alla dess restriktioner, men den ger också inblick i tankevärlden hos en passionerad filmmakare. Vi ser honom tala i telefon med sin fru och advokat, klappar sin jätteödla och pratar med grannen som vill att han ska passa en hund. Han försöker återskapa den film han aldrig fick göra genom att läsa högt ur manuset. När en sophämtare dyker upp följer Panahi honom ut i hissen. Det är vardagliga scener, men mot bakgrund av situationen blir de både gripande och laddade.

I en scen avslöjas det vem som håller i kameran: Motaba Mirtahamsab, en annan iransk filmare och vän till Panahi. De båda sitter mitt emot varandra, den ena med videokamaran, den andra med en mobiltelefon. De ler mot varandra, väl medvetna om vilken fara de utsätter sig för genom att trotsa myndigheternas förbud. Deras mod och styrka får mina ögon att tåras.

Lika mycket som filmen är en manifestation för yttrandefriheten är den en kärleksförklaring till filmmediet. Därtill är den faktiskt även oväntat humoristisk.

JE