Hets

Få filmer i Sverige har orsakat så mycket debatt när den kom som Hets. Var den än visades anordnades offentliga debatter och tidningarna fylldes av ledare, debattartiklar och insändare där man argumenterade för och emot filmen. Detta var ett tecken om något att filmen kom helt rätt i tiden. Mycket av debatten kom att gälla skolan överhuvudtaget och den auktoritära struktur som alltjämt präglade denna. Den yngre generationen såg i filmen en frihetsmanifestation medan många äldre uppfattade filmen som ett orättvist angrepp på skolsystemet. I något mindre grad kom debatten att mer konkret gälla den unge manusförfattaren Ingmar Bergmans egna erfarenheter från Palmcrantzska skolan, som varit något av förebild, och dess rektor karaktäriserade i en insändare sin forne elev som en begåvad men dock lat yngling som inte passade in i systemet.

I ett större perspektiv är dock filmen en skildring av en viktig brytningstid i det svenska samhället. Ungdomen och dess problematik är förvisso ett urgammalt ämne men det föregående 30-talet kan på goda grunder ses som en tid då en mer modern ungdomskultur börjar ta form. I vart fall läggs grunden för den mer iögonfallande utveckling på området som tar form efter andra världskrigets slut. Man kan säga att Ingmar Bergman här blev en talesman för en hel generations erfarenheter och det var av den anledningen som filmen slog an i så hög grad. Den speglar också den kulturella omorientering som var på gång i tiden och som kom att förkroppsligas i den ungdomskultur som var i framväxt. Mot den gamla tyskorienterade kulturen som varit dominerande (och som i filmen förkroppsligas av den äldre, stela och auktoritära generationen) kom att ställas en friare, anglosaxisk livsstil.

Filmen regisserades av Alf Sjöberg som var ett mer etablerat namn inom teatern och den präglas av Sjöbergs faiblesse för expressionism i bildberättandet. Allt detta och Sjöbergs sinne för uttrycksfulla detaljer bidrar till att skapa en påtaglig stämning av instängdhet och skolan som ett fängelse. Även huvudpersonen Jan-Eriks hem präglas av denna känsla. Man utnyttjade också väl den redan väl invanda image som Stig Järrel fått som uttolkare av allehanda skumma figurer och udda karaktärer. Som den psykiskt sjuke Caligula fullföljde han bara den rollkaraktär han t.ex. haft som mordbrännaren i Hasse Ekmans tidigare Lågor i dunklet. På senare dagar menade Järrel att Caligula var den enda filmroll han var riktigt tillfreds med och kunde godkänna.

PQ