Kort möte

”Han kan skriva, spela teater, komponera musik, måla och allt gör han bra. Och nu kan han göra film också, även om han avskyr film.”

Så skrev den engelska aktrisen Joyce Grenfell den 5 december 1942 i ett brev till sin mor efter att ha sett Noël Cowards debut som filmskapare, Havet är vårt öde (In Which We Serve, 1942). Noël Coward var ju 1920-talets underbarn i den engelska teatern. Han hade snabbt blivit en institution med sina teaterpjäser, där han gärna spelade med själv. Eleganta, spirituella salongskomedier med skarp, kvick dialog men även känsliga och för tiden skandalösa samlivsdramer, t.ex. The Vortex från 1924. Hans aldrig sinande penna producerade en strid ström av, ofta ganska likartade, pjäser som ständigt fanns på West End-teatrarna och som togs upp av alla kringresande teatersällskap.

När denne högst publika person, lättigenkännlig i sin sidenmorgonrock, cigarettmunstycket i den ena mungipan och en dräpande vitriolvitsighet i den andra, bestämde sig för att göra sin krigsinsats med en realistisk film om flottan väckte det onda aningar hos många.

Men filmen blev en stor framgång och framstår idag som den kanske minst bombastiska, mest lågmälda av de propaganda filmer om krigsmakten som vid denna tid framställdes för att stärka moralen hos befolkningen när England kämpade för sitt liv. Havet är vårt öde är fylld av iakttagelser av mänskliga beteenden, mänskliga reaktioner, sådana iakttagelser som just var Noël Cowards styrka. Men, och det kan vara något förvånande, den är också berättad i ett effektivt och slående filmspråk. Coward hade nämligen insett att han behövde hjälp med allt det tekniska filmskapandet medför. Han hade frågat runt efter en skicklig tekniker att ha som medregissör och blivit rekommenderad en filmklippare med stor erfarenhet bl.a. av journalfilmernas stressade produktionsförhållanden. Hans namn var David Lean.

”Skådespeleri var något av ett mysterium för mig. Och Noël var naturligtvis fantastisk på just det. Han var fantastisk med skådespelare. Och jag tog över det tekniska, bestämde var kameran skulle stå, vilket objektiv som skulle användas och Noël skötte skådespelarna. Nåväl, jag hade tur eftersom Noël blev mycket lätt, och mycket snart, uttråkad. När han inte spelade med i en scen var han helt enkelt inte där, så jag skötte alltihop. Great piece of luck.”

[David Lean i intervju med Melvyn Bragg]

Samarbetet mellan Coward och Lean i Havet är vårt öde var så framgångsrikt att de fortsatte filmatisera flera av Cowards pjäser: De lyckliga åren (This Happy Breed, 1944), Min fru går igen (Blithe Spirit, 1945) samt slutligen kvällens film Kort möte (Brief Encounter, 1945). Kort möte framstår idag som en av de klassiska brittiska filmerna, en film som det ständigt refereras till, som alla säger sig ha sett, som ständigt citeras i filmer och TV-sketcher, som ofta sägs vara koncentratet av den brittiska filmkonsten. Den har blivit en av hållpunkterna i ett nationellt medvetande, tillsammans med drottningmodern, five o’clock tea, tweed, blomsterutställningar och cricket.

Men, och här anar man ett mysterium, i sina memoarer nämner Noël Coward knappast filmen (samtidigt som han ägnar en hel del intresse åt senare och betydligt sämre filmatiseringar av likartade pjäser, t ex The Astonished Heart från 1949 i regi av Terence Fisher) och hans trogne krönikör Cole Lesley förbigår den även med tystnad. Samarbetet med David Lean upphörde också – han gick vidare med de berömda Dickensfilmatiseringarna Lysande utsikter (Great Expectations, 1946) och Oliver Twist (1948).

Tyckte kanske ”Mästaren” Coward att hans skyddsling Lean börjat visa för mycket av egen förmåga? Kritiken hade anmärkt på att Cowards pjäs, Still Life, som utgjorde underlag till filmen var otidsenlig, skildrade ett förkrigssamhälle som inte längre existerade. Däremot östes beröm över Leans iscensättning, hans precisa tonträff som lyckas hålla den äkta känslan balanserande mellan melodram och pekoral utan att falla åt endera hållet, hans förmåga att öppna upp pjäsens scenrum till en träffande miljöstudie.

Kort möte är berättelsen om förortens hemmafru som på en järnvvägsstation träffar, och förälskar sig i, en stilig läkare. Relationen är på förhand omöjlig, dömd att aldrig fullbordas. Det är en skildring av människor instängda i sin goda uppfostran, i sina välartade beteenden. En skildring av ett samhälle och en samhällsklass där känslor inte får komma till uttryck, där passioner och frustrationer bara kan vändas inåt i en självförtärande, cancerogen reaktion. En skildring av engelsk medelklass i den postvictorianska epoken. Den ”stiff upper lip” som framställts som nödtvunget ideal i Havet är vårt öde blir här ett destruktivt beteende, att bita ihop och finna sig i att ens liv raseras för konventionernas uppehållande.

Kort möte är en film byggd mycket medvetet på ”understatement”, den arbetar konsekvent mot den populära filmens tendens att förstora och förstärka, något som ironiseras här och var i filmen: När de förälskade går på bio ser de den fiktiva filmen ”Flames of Passion” byggd, enligt förtexterna, på romanen ”Gentle Summer”. Musikvalet strävar också i denna självironiska riktning. Vid den här tiden var det populärt att i filmer låta mycket dramatiska klassiska verk spela en roll i filmerna. Här återkommer, ur radion i förortshemmet mm, Rachmaninovs ödesmättade andra pianokonsert, i sin flödande passion en kontrast till det grå vardagslivet. Det kan noteras att detta i sin tur parodieras av Billy Wilder i Flickan ovanpå (The Seven Year Itch, 1955) när Tom Ewell använder samma musikstycke som grövsta artilleri i sina försök att förföra Marilyn Monroe. Kvinnan i Kort möte spelas av Celia Johnson, så långt från Monroe man kan tänka sig, som här gör sitt livs filmroll. Hon hade tidigare spelat med i paret Lean & Cowards filmer Havet är vårt öde och De lyckliga åren. Läkaren spelas av Trevor Howard, här tidigt i sin karriär men redan med en säkerhet och en robust utstrålning som gör honom omöjlig att glömma. För det atmosfärrika fotot svarar den oerhört skicklige australiske fotografen Robert Krasker som främst under 1940-talet berikade engelsk film med sitt arbete i filmer som Laurence Oliviers Henrik V (Henry V, 1945) och Carol Reeds En natt att leva (Odd Man Out, 1947) och Den tredje mannen (The Third Man, 1949) där han återigen arbetade med Trevor Howard i sökaren.