Laurence Anyways

Egentligen är Laurence Anyways för mycket av det goda; för mycket känslor, för romantisk, för lång, för färgstark, fylld med för många tvära kast och för mycket symbolik. Underbarnet Xavier Dolan har tack och lov fortfarande inte lärt sig vad måttfullhet innebär.

Med Laurence Anyways sätter Dolan punkt för sin trilogi om omöjlig kärlek. De två första filmerna, Jag dödade min mamma och Hjärtslag, har tagit världens filmfestivaler med storm och placerat hans namn på listan över de mest intressanta regissörerna just nu. Här spelar Dolan för första gången inte själv huvudrollen, utan lämnar det uppdraget till Melvil Poupard. Han är perfekt i rollen som Laurence Alia, franskläraren som känner sig instängd i sin kropp och bestämmer sig för att bli en kvinna. Minst lika briljant är Suzanne Clemént i rollen som Fred, Laurences älskade flickvän. Hon är inte lika förtjust i pojkvännens planer, och tvingas fråga sig om kärleken verkligen kan övervinna alla hinder.

Dolans skildring av Laurences förvandling är både realistisk och vardagsnära, men han punkterar det tunga allvaret med magiska, starkt stiliserade scener som lyfter filmen till en annan nivå. Han är fenomenal på att använda modern musik, slowmotion och andra visuella trick för att skapa scener som sticker ut och sätter sig i minnet. Här minns jag särskilt scenen där ett vardagsrum dränks av ett mindre vattenfall när en känsloladdad diktsamling träder in i handlingen. Magisk realism när den är som bäst.

Laurence Anyways är en häftig förälskelse. Stark och himlastormande griper den tag I sin publik och håller greppet i hela 168 minuter. Efteråt staplar man ut i vardagen som i ett melankoliskt lyckorus. För mycket av det goda kan onekligen vara underbart.

FS