Pale Rider

Att idag göra en västern och ta fasta på en nationell mytologi är ingen odelat lätt uppgift. Mycket vatten har runnit i Pecos sedan t ex John Fords glansdagar. Verkligheten har så att säga sprungit ifrån myterna. Nutidssamhället är för komplicerat och motsägelsefullt för att tillåta traditionella enkla fabler om ont och gott, lag och ordning. Och den nya västerns ”frontier” heter numera Silicon Valley, högteknologins paradis. När Clint Eastwood gör en västern som Pale Rider tar han delvis fasta på motsägelserna mellan myt och verklighet och låter berättelsen balansera på denna tunna knivsegg. Mer tydligt har han valt att låta sin film få en mer tidsanpassat apokalyptisk stämning, en västern om tvivel och tro som blickar både framåt och bakåt. Samtidigt har han fört in andra sidor som tidigare bara varit indirekt närvarande i västernfilmen, de ekologiska som handlar om människans förhållande till naturen, att leva med eller av den.

[…]

Filmens intrig liknar, som många påpekat, en klassiker som Mannen från vidderna (Shane, 1953) och kanske finns det likheter på fler punkter, t.ex. ett visst stiliserat bildberättande som understryker den mytiska aspekten. Men om Shane kanske var resultatet av en liberal dröm om USA som världssheriffen är Clint Eastwoods Preacher stigen direkt ur Bibeln. Närmare bestämt från det ställe i Uppenbarelseboken där det talas om lammet som bryter de sju inseglen. Filmens titel anspelar på brytandet av det femte, det som släpper loss den bleka dödens ryttare i vars spår helvetet följer (det sjunde, som Ingmar Bergman använde sig av, släpper som bekant loss den slutgiltiga domedagen). Den förödelse den bleka ryttaren här anställer är inte bara en hämnd för mänsklig orättfärdighet utan även på den mänsklighet som förbrutit sig på naturen.

[…]

Pale Rider äger lite av denna form av allegoriskt berättande. Huvudskurkens namn, Coy La Hood, antyder både falskhet och ondska, namnet Carbon Valley kunde lika gärna betyda dödsskuggans dal, människosläktets osäkra boningar överhuvudtaget (det övervägande mörka bildspråket motsäger inte denna tolkning), som ständigt är utsatt för ondskans framdånande ryttarhorder vilket sker i den visuellt och ljudmässigt anslående inledningssekvensen.

La Hood är också naturfördärvaren av stora mått. Med vattenkraft spolar han sönder bergssidorna för att utvinna guldet som vilken kapitalistisk exploatör som helst. Våldtäkten på Moder Jord understryks också på ett övertydligt sätt när La Hoods mannar försöker våldta den unga flickan Megan från Carbon Valley. La Hoods metoder står emot det enkla folket i Carbon Valley och här finns den tydligaste anknytningen till traditionella värden. Det skulle här kunna vara den gröna antikapitalismen i den gammalpopulistiska amerikanska traditionen som firade sådana triumfer i Capras och John Fords filmer […] Carbon Valleys invånare som ”We, the people”, gräsrötterna. Men här är det en ganska förvirrad skara människor utan tro på vare sig gud eller guld.

[…]

Pale Rider handlar nu inte bara konkret om en människa utan om Människan i allmänhet, ständigt utsatt för faror och frestelser, i synnerhet när hon står utan ledning, eller som Preacher säger: ”Man alone’s an easy pray”. Därför får filmen en stark karaktär av moralitet eller mirakelspel där det till sist handlar om tron på en universell högre kraft och, om den existerar, är den ond eller god? En fråga som praktiskt taget ställs redan i inledningsbilden med sina väldiga, ödsliga, majestätiskt snötäckta berg.

[…]

De religiösa och bibliska allusionerna fyller således en mycket stor plats i filmen på bekostnad av den traditionella västernmytologin som vi är vana att betrakta den. Man kan fråga sig varför. Kanske beror det på att denna tappat så mycket av sin forna kraft och måste ersättas av starkare, mer universella krafter. Bara de kan numera besegra de onda, eller är detta bara uttryck för en fåfäng förhoppning i en bruntintad filmvärld där det uppenbarligen är sent på jorden, en tid av naturförstörelse och undergångsstämningar.

[från ”Ur erfarenhetens skuggor” av P O Qvist i Filmhäftet 51-52, 1986]