Storbritannien 2011. Regi: Steve McQueen. Manus: Steve McQueen och Abi Morgan. Producent: Peter Hampden, Tim Haslam, Tessa Ross, Robert Walak. Foto: Sean Bobbitt.
I rollerna: Michael Fassbender (Brandon), Carey Milligan (Sissy), James Badge Dale (David). Längd: 101 min.
Shame handlar om sexmissbruk. Och med ett sådant tema ligger det i sakens natur att filmen innehåller en hel del sexscener av det mer explicita slaget. Redan i första scenen ser vi Michael Fassbender knalla runt hemma i lägenheten spritt näck. Det görs inga försök att dölja några kroppsdelar. Här är det pang på när vi får en inblick i en sorglig tillvaro som består av mekaniskt masturberande och en ändlös räcka sexakter med en eller ibland flera kvinnor åt gången.
Trots – eller kanske på grund av – överflödet av sex finns här inte tillstymmelsen till erotik. Han säger det inte högt – över huvud taget talas det väldigt lite i den här filmen – men Fassbenders ögon talar sitt tydliga språk och berättar om en inre tomhet och smärta som endast tillfälligtvis kan dövas av hans missbruk.
Jag kommer att tänka på ett stycke ur Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen, som på sin resa möter en man som dricker för mycket. – Vad gör du för någonting? frågade han mannen, som han fann sittande tyst framför en rad tomma flaskor och en rad fulla flaskor.
– Jag dricker, svarade han med dyster min.
– Varför dricker du? frågade Lille prinsen.
– För att glömma, svarade han
– För att glömma vad? undrade Lille prinsen, som redan tyckte synd om honom.
– För att glömma att jag skäms, bekände manen och hängde med huvudet.
– Skäms över vad? frågade Lille prinsen, som gärna ville hjälpa honom.
– Skäms över att jag dricker! slutade mannen som drack för mycket och försjönk på nytt i tystnad.
Kan Brandon till slut finna en väg ut ur missbrukets tröstlösa cirkel? Det ges inget entydigt svar på detta, det är upp till åskådaren att avgöra. Det här är inte en helt lättsmält. Dels är ämnet tungt, dels innehåller filmen flera mycket långa tagningar, som kan kännas tålamodsprövande för den som är van vid mer konventionellt berättade filmer. Men den som tar sig an utmaningen får i gengäld njuta av Fassbenders makalösa uppvisning i skådespelarkonsten, där han med små medel – en muskelryckning här, en blinkning där – förmedlar vad som pågår i hans rollkaraktärs plågade inre.
JE