Sista skrattet

Tysk stumfilm från 1924, det låter ju inte särskilt spännande. Faktum är dock att denna film av Friedrich Wilhelm Murnau hör till en av de mest nyskapande filmerna i filmhistorien. Manus skrevs av Carl Mayer, den mest framgångsrike manusförfattaren under 20-talet i Tyskland, som bl a skrev manus till Dr Caligaris kabinett.

Redan i manus fanns direktiv om en ständigt rörlig kamera, men det var filmfotografen Karl Freund ( som även jobbat åt Fritz Lang, Walter Ruttman, Ernst Lubitsch, Carl Theodor Dreyer och många andra) och F W Murnau som gjorde det hela möjligt genom att för första gången använda sig av mer eller mindre avancerade ”dollies”. Der letzte Mann var den första film vars kamera kunde röra sig i så gott som alla riktningar under tagningens gång. Karl Freund använde sig av allt från cyklar till brandbilsstegar för att nå sitt mål – en aldrig stillastående kamera.

Lika sensationellt som den rörliga kameran var användandet av den subjektiva kameran. För första gången fick åskådaren möjlighet att se omvärlden genom huvudpersonens egna ögon, istället för att som vanligt bevittna allting ur objektiv synvinkel, som tredje person. Berättandet pendlar genomgående mellan subjektiv och objektiv kamera, något som aldrig tidigare förekommit inom filmen. Lägg märke till i filmen hur väl Murnau för första gången Iyckats visualisera huvudpersonens inre tankar/bilder och psykiska tillstånd. Der letzte Mann blev väldigt berömd för just sina hallucinations- och drömsekvenser.

Filmens handling är betydligt enklare än dess filmteknik, men är inte sämre för det. En gammal man, spelad av Emil Jannings, jobbar som dörrvakt på ett Iyxhotell i Berlin. Av en händelse omplaceras han till toalettvakt och mister både heder och uniform. Hela hans värld rasar samman. Skräckslagen av vad grannar och familj kommer att tycka och tro försöker han hålla skenet uppe och bestämmer sig för att stjäla tillbaka sin uniform, men allting misslyckas och förödmjukelsen blir total, men så plötsligt…

Filmens enda mellantext avbryter och förklarar varför denna undergångshistoria ändå slutar Iyckligt.

Det sista skrattet blev världsberömd för sin nyskapande filmteknik och influerade många regissörer, men främst de tyska och amerikanska filmskaparna. Både Murnau och Freund flyttade några år senare till Amerika för att jobba i Hollywood.

EK