Turinhästen

Många av de filmer som görs idag har karaktären av åkturer på ett nöjesfält. Som åskådare tas man med på en hisnande färd, ackompanjerad av tekniskt imponerande specialeffekter och pumpande musik. Inte för en sekund tillåts man stanna upp och reflektera. Det gäller att till varje pris försäkra sig om att publiken inte har tråkigt.

Turinhästen är en film som befinner sig i den andra änden av skalan. Den är så händelselös att den praktiskt taget står stilla. I två och en halv timme får man betrakta det hårda livet för far och dotter som bor i ett gudsförgätet hus ute på landet. Vi följer dem från att de går upp på morgonen tills att de går och lägger sig. De klär på sig. De går ut och matar hästen. De äter sin potatis i tystnad. Till råga på allt är allt i svartvitt.

Det här är ett något svårsålt koncept. Jag var själv skeptisk när jag bänkade mig och fruktade det värsta. Risken fanns att det var så pretentiöst att det slog över i en parodi på konstnärlig film och det skulle bli svårt att hålla sig för skratt. Jag undrade också om jag skulle klara av att hålla mig vaken.

Men mina farhågor kom helt på skam. Visst är Turinhästen långsam, men det kändes inte tungt och svårt, utan snarare uppfriskande. Det var som att efter att ha förätit sig på skräpmat bjudas på färskt, hembakat bröd. Ibland är det enklaste det godaste. När sinnena inte är bedövade av skrik och skrän kan man äntligen börja känna smaken på riktigt.

Hur den ska uttolkas är svårt att säga. Kanske är det en apokalyps, en skildring av livet strax före världens undergång? Kanske finns det något budskap som kan uttydas av den som kan sin Nietzsche? Men har det egentligen någon betydelse? Som en slags meditativ upplevelse fungerar den ändå, obegriplig eller ej.

Om du vill utmana dig själv med en film av ett helt annat slag än vad som vanligtvis visas på bio kan jag rekommendera den här.

JE