Äntligen söndag

De goda dör unga. När François Truffaut dog femtiotvå år gammal den tjugoförsta oktober 1984 var han yngre än de flesta av oss på den här jorden. Det är egendomligt att man kan känna sorg och saknad över någon man inte känner, aldrig träffat eller ens sett. Ändå är är det just så jag känner efter François Truffaut. Han har ju funnits där hela mitt liv - inte som husgud, legend eller piedestalupphöjd hjälte utan snarare i funktionen av vän. Någon att dela ett skämt med, en lustig episod, en gripande erfarenhet, förtjusning eller vemod. Det är naturligtvis det mycket personliga i hans filmer som lett till detta förhållande; det är först när man tänker efter som man inser att det är håra han som delat med sig så generöst, själv har man inte bidragit med något utom på sin höjd med sin närvaro i biosalongen. Det är nog också därför som saknaden fortfarande känns så stor.

Äntligen söndag är Truffauts sista film. Filmen är en hyllning till amerikansk kriminalfilm, men en mycket fransk och mycket Truffautsk sådan. Truffaut började ju sin bana som recensent i bl a Cahier du Cinema, där han utmanade den etablerade franska filmen som förstenad och dammig och var med om att återupptäcka Hollywoods försummade begåvningar. En av dem han lyfte fram såsom betydande konstnär var Hitchcock, som jämte Renoir kom att bli Truffauts egna ideal.

Att Äntligen söndag skulle vara i Hitchcocks anda har lyfts fram mycket av reklamen, men stilen är snarare ett extrakt av hela fyrtiotalets amerikanska kriminalfilm, film noir mm, utan att för den skull bli en ren pastisch. Kopplingarna till fyrtiotalet är många: ett mycket effektivt och stilistiskt elegant svartvitt foto av Nestor Almendros, dekor och rekvisita knyter an till både fyrtiotal och nutid, framför allt är intrigkonstruktionen och berättartempot, med sina plötsliga vändningar, hela tiden kraftigt framåtdrivande intrigelement (som egentligen är betydelselösa annat än för berättandet, s k Macguffins), avslöjandet som drivfjäder, både avslöjandet av den skyldige och avslöjandet av personernas dolda liv och motiv (läs undermedvetna) bakom den respektabla fasaden, mycket typiska. Åskådarens ombud, agent, för att driva fram dessa avslöjanden i filmen (ofta i denna genre personifierad i The Private Eye, en mycket mångtydig beteckning) spelas här av Fanny Ardant i rollen som den (oskyldigt ?) misstänkte fastighetsmäklarens (Jean- Louis Trintignant) sekreterare. Sålunda har vi i publiken någon att identifiera vår skuld med (= den misstänkte) och ett- ombud för att återfå vår oskuld (= sekreteraren, kärleken). Runt dem driver omgivningens dolda krafter sitt oförutsägbara spel, ingen är vad den synes vara, alla har underliggande motiv och falska allianser, vän blir fiende, fiende vän.

Någon har påstått att Truffauts Hitchcockinspirerade filmer skulle ha en allvarlig brist: att han är för mycket filantrop och har för mycket sympati för människor för att kunna framställa ren ondska, att han helt enkelt är för snäll. Detta synes mig ett mycket fånigt argument

Truffaut var ju knappast någon blåögd och godtrogen iakttagare av mänskligheten. Tvärtom befriar hans humana människosyn genren från lättköpt cynism och ökar spänningen genom ökad realism och inlevelse. Att sedan handlingen rullar framåt med ett flyt som bara Truffaut är mäktig gör inte saken sämre. Anledningen till att Truffauts filmer talar till så många människor och att de haft så stort inflytande i filmhistorien är att de alla är ett rent uttryck för kärleken till filmen och kärleken till människorna. Därför bör hans filmer ses … och ses … och ses … och ses … och ses …

NB