Public Enemy

När man läser William Wellmans biografi i uppslagsböckerna slås man av att hans liv verkar betydligt otroligare än hans filmer, hur spektakulära de än må vara. Som ung fick han villkorligt för bilstöld, hoppade av från skolan för att spela i ett landhockeylag. När första världskriget kom tog han värvning i franska främlingslegionen som ambulans förare och när USA gick med i kriget slöt han sig till Lafayette Flying Corps som pilot. Skadad vid en nedskjutning fick han sluta och övergå till civil verksamhet. Han tröttnade dock snart på vanliga jobb och blev stuntpilot i en flygshow.

Han kom in vid filmen när han tvingades nödlanda på Douglas Fairbanks tomt. Han medverkade som skådespelare i dennes Knicker-böcker Buckaroo (1919) men fann att han nog skulle trivas bättre bakom kameran. Efter allehanda assistent jobb debuterade han 1923 som regissör. 1927 gjorde han den mycket spektakulära flygfilmen Wings som fick den första Oscar som någonsin delades ut. Det säger sig själv att han i filmen hämtade mycket från sin egen tid som pilot. Därifrån och fram till 1958 har han gjort ett stort antal filmer bl a första versionen av En stjärna föds (1937), Ingenting är heligt (1937), Beau Geste (1939), Möte vid Oxoket (1943), The Story of G.I. Joe (1945).

Public Enemy hör till de filmer som skapade gangsterfiimen som genre. Ljudflimen hade nyligen kommit och gangsterfiImerna från Warners var kanske de första som på ett" meningsfullt sätt lyckades utnyttja detta nya medium. Stilmässigt byggde de kanske mer på journalistikens rappa berättande än på tidigare filmers mer teatrala bakgrund. Ämnet låg också i tiden, de stora gangster-kungarna som vuxit i makt och brutalitet under förbudstiden hade exponerats grundligt i tidningarna. Ändock behöll filmerna mycket av melodram och sedelärande berättelse över sig.

Hays office, Hollywoods egen censurinstans, var mäktigt och tillät inte att brottslingar fick gå ostraffade i filmer. Det gällde att hålla sig väl med såväl denna censur som med de olika moraliska grupperingar som kunde knäcka en film eller en studio med sina bojkotter. Sålunda får alltid brottslingen sitt rättmätiga straff i slutet på filmen. Ingen ska kunna gå från biografen och tro att brott lönar sig. Lönade sig gjorde det däremot för Warners och för de skådespelare som blev stora stjärnor genom gangsterfilmerna: Edward G. Robinson, Humphrey Bogart och James Cagney.

James Cagney hade varit en ganska obemärkt sång- och dansman när han fick rollen som Tom Powers i Public Enemy. Egentligen var han tänkt som Tom Powers kollega Matt Doyle, men man såg snart att hans energiska och högspända spel passade bättre i huvudrollen, hos honom låg såväl revolvern som grapefrukten rätt i handen. Cagney kom också att få spela otaliga gangsters i filmer under trettio- och fyrtiotalen. Som bäst var han kanske i en av de senare, White Heat från 1949 där hans roll har märkliga paralleller med den i Public Enemy, modersfixeringen m m.

Men han var inte enbart begränsad till gangsterroller. Såväl komedier som sång och dansfilmer finns med bland hans meriter, t o m en roll som Bottom i en filmatisering av Shakespeares A Midsummer Night’s Dream (1935). Han har även regisserat en film själv, Short Cut to Hell (1957). Senast vi såg honom var l Milos Formans Ragtime, där han gjorde come-back efter många års bortovaro från biografduken.

NB