The Blue Lamp
Regi: Basil Dearden. Manus: T. E. B. Clarke. Dialog: Alexander Mackendrick. Foto: Gordon Dines. Musik: Ernest Irving. Scenografi: Jim Morahan. Klipp: Peter Tanner. Produktion: Michael Balcon för Ealing Studios, England 1950.
Skådespelare: Jack Warner (konstapel Georg Dixon), Jimmy Hanley (konstapel Andy Mitchell), Dirk Bogarde (Tom Ripley), Robert Flemyng (polisassistent Roberts), Peggy Evans (Diana Lewis), Patric Doonan (Spud), Gladys Henson (Emily Dixon), Bernard Lee (inspektör Cherry), Bruce Seton (konstapel Campbell), Meredith Edwards (konstapel Hughes), Clive Morton (polisassistent Brooks), Frederic Piper (Alf Lewis), Dora Bryan (Maisie), Norman Shelley (Jordan), Betty Ann Davies (Mrs Lewis), Michael Golden (Mike Randall), Campbell Singer, Tessie O’Shea.
Längd: 84 min. Svensk premiär: Skandia 31/7 1950.
Basil Dearden (1911–1971) började som 20-åring vid filmen som assistent åt Basil Dean och blev sedan biträdande producent och manusförfattare hos Ealing Studios. Han skrev bland annat en hel del manus till George Formbys komedier på 30-talet. Deardens debut som självständig regissör kom 1943 med The Bells Go Down som inte visats i Sverige.
Sammanlagt regisserade Dearden ca 35 långfilmer av vilka kan nämnas Skuggor i natten (1945) där han svarade för ramberättelsen och episoden Likvagnskusken, Blå lyktan (1950), Övervakad (1951), Världens minsta show (1957), Gentlemannaligan (1961), Leva eller dö (1962), Karthoum (1966) och Rysk roulette, madame (1968).
Dirk Bogarde föddes 28 mars 1920 i Hampstead, London. Han debuterade på teatern 1939 och sin första filmroll fick han som statist i Flygmalajen till häst samma år. Men det var först efter andra världskriget som han på allvar började filma, först i mer blygsamma roller men så småningom i större saker som Blå lyktan. 1954 påbörjades i och med Doktorn är här en lång rad komedier i sjukhusmiljö vilka starkt bidrog till Bogardes stigande popularitet. Senare har Bogarde medverkat bl a i Betjänten (1963), Modesty Blaise (1966), Döden i Venedig (1971), Nattportieren (1974), Ödets hand (1977) och Dubbelgångaren (1978).
Blå lyktan syftar på den lampa som lyser utanför alla brittiska polisstationer. Filmen har ibland framställts som halvdokumentär och i viss mån är det riktigt. Många av scenerna är inspelade i relistisk miljö, dvs ute på gatorna i det London som fortfarande bär stora spår av krigets förödelse. Filmen handlar om några unga amatörtjuvar som gradvis utvecklas mot att bli allt grövre brottslingar för att till sist bli mördare. Filmens senare del handlar om polisens försök att spåra upp och ringa in mördaren. Det hela är faktiskt mycket spännande och ett besök på Filmstudion denna kväll rekommenderas.
LH