Regi: Andrzej Wajda. Manus: Jean-Claude Carrière efter pjäsen ‘Afera Dantona’ av Stanislawa Przybyszewska. Manusmedarbetare: Andrzej Wajda, Agnieszka Holland, Boleslaw Michalek och Jacek Gasiorowski. Foto: Igor Luther och Jean-Claude Lebras (ljussättning). Musik: Jean Prodromidès, Scenografi: Allan Starski, Gilles Vaster. Kostymskisser: Yvonne Sassinot de Nesle.
Skådespelare: Gérard Depardieu, Wojciech Pszoniak, Patrice Chereau, Roger Planchon, Lucien Melki, Angela Winkler, Jacques Villeret, Emmanuelle Debever, Boguslaw Linda, Anne Alvaro, Roland Blanche, Franciszek Starowieyski, Serge Merlin, Czeslaw Wollejko, Erwin Nowiaszak, Krzysztof Blobisz, Ronald Guttman, Gérard Hardy, Tadeusz Huk, Stéphane Jobert, Marian Kociniak, Marek Kondrat.
Längd: 136 min. Svensk premiär: Cinema 27/4 1984
I denna skildring av den franska revolutionens skräckvälde anar man förvisso Wajdas upplevelser av den polska tragedin, med dess brutalt nerslagna försök till en mänskligare socialism.
Men Wajdas film har en allmängiltighet bortom enstaka historiska katastrofer och frammanar i sista hand ett tidlöst spel kring den mänskliga naturen.
Han berättar i tunga bilder, som ändå rör sig snabbt som om tiden höll på att rinna ifrån mänskligheten och med ett musikaliskt mullrande som tycks komma ur underjorden.
Man får en fysisk förnimmelse av att närvara i dessa skräckens ministerier där historien blir till och lyssna till nationalkonventets kokande folkmassa, välfärdsutskottets febrila intrigerande och revolutionsdomstolens obevekliga dödsmekanismer.
Det är ett briljant miljömåleri. Men det blir aldrig självändamål utan är en levande del av dramat mellan de bägge huvudaktörerna.
Mellan Gérard Depardieus Danton, folkhjälten som lyft revolutionen på sina bondska skuldror men tröttnat på allt blodet, och polacken Wojciech Pszoniaks Robespierre, fanatikern och renlevnadsmannen som gjort revolutionen till en samling benhårda formler.
Det är två lysande rollgestaltningar som dominerar filmens fascinerande porträttgalleri, och till förtjänsterna hör att de inte målats i svartvitt utan försetts med mänskliga nyanser.
[Hanserik Hjertén, DN 28/4 1984]