Une belle fille comme moi
Regi: François Truffaut. Manus: Jean-Loup Dabadie, François Truffaut efter romanen ‘Such a Gorgeous Kid Like Me’ (‘Bitch Kitty’) av Henry Farrell. Foto: Pierre William Glenn. Musik: Georges Delerue. Produktionsassistent: Claude Miller. Produktion: Marcel Berbert för Films du Carrosse, Columbia, Frankrike 1972.
Skådespelare: Bernadette Lafont (Camille Bliss), Claude Brasseur (Murene, advokat), Charles Denner (Arthur, råttfångare), Guy Marchand (Sam golden, sångare), André Dussolier (Stanislas Previne, sociolog), Philippe Léotard (Clovis Bliss), Anna Kreis (Hélène), Gilberte Géniat (Isobel), Danièle Girard (Florence Golden), Martine Ferrière (fängelsesekreterare), Michel Delahaye (Marchal), Anick Fougerie (lärare), Jacob Weizbluth (Alphonso, den stumme).
Längd: 98 min. Svensk premiär: Cinema 15/1 1973
”En dag när jag satt på planet mellan Paris och Madrid började jag på en roman som hette ‘Such a Gorgeous Kid Like Me’. Flygvärdinnan, som hörde mig vråla av skratt för varenda sida, sade till piloten att en av passagerarna höll på att bli galen och att man kanske borde underrätta kontrolltornet.
Samtidigt som jag skrattade så det gjorde ont såg jag Bernadette Lafont ta form bakom romanhjältinnan Camille Bliss’ göranden och låtanden — precis som om författaren Henry Farrell hade haft henne i åtanke när han skrev boken.
Väl tillbaka i Paris ville jag genast köpa rätten till romanen men fick veta att den låg hos Columbia och att bolaget redan investerat $200 000 i projektet, innan de lade ned det. Rätten var därmed tillgänglig för $200 000… På darrande ben lämnade jag Columbias kontor, och söndagen därpå spelade jag för första gången i mitt liv på toto: nr 8, nr 1 och nr 3 (som en gest av beundran för Maurice Leblancs roman ‘813’). Samtidigt med 12 miljoner andra fransmän fick jag reda på att det varit lämpligare att satsa på 4, 5 och 1, och där stod jag, tusen francs fattigare. Jag gick tillbaka till Columbia, och Jack Wiener som blev rörd över att se mig sex kilo magrare på en vecka föreslog mig att göra filmen för Columbias räkning.
Om nu ‘En skön tjej som mej’ blir en flop, är det jag som står i uniform och öppnar hissdörrarna för er i Columbiahuset i Paris nästa år.”
Sade François Truffaut.
Det behöver väl inte påpekas att han slapp bli hisspojke. Hans film om den företagsamma Camille Bliss som utnyttjar allt och alla i sin omgivning, framförallt män, för att främja sin personliga välfärd har blivit en synnerligen underhållande film. Den är fylld av truffautska kännetecken, rappt tempo, eleganta turneringar och utsökta skådespelarprestationer i något aparta roller.