Obs! Engelsk text!
Regi: Peter Fleischmann.
Originaltiteln betyder ungefär ’Illgärning’. Manus: Peter Fleischmann med medverkan av Jaques Rozier och Werner Sommer. Foto: Klaus Müller-Laue. Musik: Brian Eno. Produktion: Hallelujah Film, München, BRD 1983.
Skådespelare: Angelika Stute, Peter Fleischmann, Isolde Barth, Balduin Baas, Horst Kummeth, Dieter Moser.
Längd: 97 min. Ej visad offentligt i Sverige.
Pfalz hör varken till klassisk filmmark eller uppfattas pfalziskan som någon särpräglad dialekt. Peter Fleischmann är född och uppväxt i Pfalz och har tagit som sin uppgift att skildra sin hembygd på film. Frevel utspelas till större delen i Ludvigshafen, Neustadt/W och i Pfalz’ skogar. Fleischmann knyter an till två av tysk films stora traditioner. För det första sker det till den ”naturalistiska Heimatfilmen” till vilken han själv bidragit med ett av de viktigare verken med sin Jaktscener från Niederbayern (1969). Till den andra knyter han an genom den maklige och på grund av sitt yrke sammanbitne kriminalkommisarie Lohmann, som ständigt är i hälarna på galenskapen. Denne allsmäktige fadersfigur (en kär tysk kriminalkommisariekliché) får en att tänkas på hans namne i Fritz Langs Doktor Mabuses testamente (1932). Han förkroppsligar det jornära som hotar att försvinna.
Lohmann, som spelas på ett övertygande sätt av Fleischmann själv, är pålitligheten själv men också på samma gång ett offer för det egna byråkratiska systemet. Han är distriktets bästa kommisarie. Genom den svindlande upplevelsen av en barnamörderskas stumma och bevekande blick dras Lohmann in i en ensidig amour fou. Han som tidigare låtit sig styras av självpålagda band börjar nu överskrida dem på ett stilla och sakligt sätt.
Lohmann, som drabbats i sitt innersta, bryter med sin sociala miljö och överger sin familj. Oförmögen att uttrycka sina innersta känslor snärjer han in sig mer och mer i kriminella handlingar. Slutligen befriar han ”sin” barnamörderska från psyket för att fly med henne till grannlandet Frankrike. (…)
Fleischmann skildrar sina personer som stoiska och extremt inbundna, vilka aldrig avslöjar sina innersta känslor. De utstrålar en grovhuggen uppenbarelse och uttrycker sig på ett mycket lakoniskt sätt. Filmen är berättad på ett mycket rakt och enkelt sätt och övertygar genom sin naturalism och blir i begreppets bästa betydelse en ”Heimatfilm”. Frevel är ett drama med en nerkyld men levande direkthet och Fleischmann har på ett egensinnigt sätt givit nya dimensioner åt den traditionellt ensartade tyske kriminalkommisariefiguren.
Klaus Tröster i Filmecho/Filmwoche 1983:62/63 (Översättning: P. O. Qvist)