Le bal
Regi: Ettore Scola. Manus: Ruggero Maccari, Jean-Claude Penchenat, Furio Scarpelli. Foto: Ricardo Aronovich. Ljud: Bruno Le Jean, Corrado Volpicelli. Musik: Vladimir Cosma. Klipp: Raimondo Crociani. Scenografi: Luciano Ricceri. Produktion: Giorgio Silvagni för Cineproduction, Films A2, Massfilm, ONCIC, Frankrike, Italien, Algeriet 1982.
Skådespelare: Martine Chauvin, Nani Noël, Geneviève Rey-Penchenat, Danielle Rochard, Raymonde Heudeline, Liliane Delval, Anita Picchiarini, Chantal Capron, Monica Scattini, Francesco De Rosa, Michel Toty, Olivier Loiseau, Aziz Arbia, Regis Bouquet, François Pick, Etienne Guichard, Christophe Allwright, Jean-Claude Penchenat, Jean-François Perrier, Marc Berman, Arnault LeCarpentier, Rossana Di Lorenzo, Michel van Speybroeck.
Längd: 112 min. Svensk premiär: Klappan (Göteborg), Filmstaden (Stockholm) 28/9 1984.
En danslokal. Samma aktörer i ett flöde av koreografi och sådan musik som hänger i öronen. Ingen dialog, men väl uttrycksfulla och vältaliga förändringar i tidens tag i sådant som steg, frisyrer och kläder.
Detta är nämligen något av 1900 som musical och pantomim. Filmen, som bygger på Theatre de Campagnols dånande succéstycke Le Bal, gör tablåartade nedslag i valda delar av fransk (och europeisk) nutidshistoria: Folkfronten 1936, den tyska ockupationen, befrielsen 1956, 1968 och 1983.
Idén är lika enkel som bra. Modet, dekoren, ljuset, dansens konventioner och riter — allt det där är långt mer än underhållning. Det är idéhistoria och sociologi också: Förtryck och ensamhet i massan, ideologier synliga i musiken, könsrollernas avtryck i ben- och armföring.
Det är roande och fascinerande rätt länge och det förra bl a genom att också filmhistorien får sätta sin prägel på några figurer (en Jean Gabin, både Astaire och Ginger Rogers). Det är imponerande i ett otal detaljer. Ändå känns filmen då och då just där den inte ska kännas: I sittnerverna och inte i hjärtpunkten.
Greppet har nämligen sin klara begränsning bl a i den mimiska övertydlighet varmed aktörerna söker kompensera andra spelmöjligheter. Scolas närbilder förgrovar typerna, gör helheten en aning blodfattig och hejdar virveln av show. Men bara en aning — och mest då för dem som vant sig vid att kräva mästerverk varje gång av denne italienske regissör. Nog ger I afton dans ändå bra svängom för ens ögon och öron.
[Sven E. Olson Arbetet 6/7 1985]