Bringing up Baby
Regi: Howard Hawks. Manus: Dudley Nichols, Hagar Wilde efter en berättelse av Wilde. Foto: Russell Metty. Musik: Roy Webb. Scenografi: Van Nest Polglase, Perry Ferguson, Darrell Silvera. Klipp: George Hively. Specialeffekter: Vernon L. Walker. Regiassistent: Edward Donahue. Produktion: Howard Hawks för RKO Radio, USA 1938.
Skådespelare: Cary Grant (David Huxley), Katharine Hepburn (Susan), Charles Ruggles (Major Horace Applegate), Walter Catlett (Slocum), Barry Fitzgerald (Gogarty), May Robson (Tant Elizabeth), Fritz Feld (Dr Lehmann), Leona Roberts (Mrs Gogarty), George Irving (Peabody), Tala Birrell (Mrs Lehmann), Virginia Walker (Alice Swallow), John Kelly (Elmer), Asta (hunden George), Nissa (leoparden Baby), Stan Blystone (bäraren), Ward Bond (polismannen).
Längd: 102 min. Svensk premiär: Park 18/3 1938.
Alla försök att åstadkomma en något så när vettig och heltäckande definition av det som brukar kallas ”screw-ball comedy” är nog dömt att misslyckas. Sokrates brukar i Platons dialoger förebrå sina samtalspartners att de vid försök att definiera någonting bara lämnar exempel på företeelsen i fråga, och det är nog den enda framkomliga vägen här — att ge exempel.
Ingen fara på taket är ett av de bästa exemplen på en “screw-ball comedy”. Alla filmer av denna typ är gjorda mot slutet av 30-talet, eller början på 40-talet. En säkerligen viktig inspiration till dessa filmer är bröderna Marx, särskilt deras tidigare filmer. Viktiga är naturligtvis också manusförfattarna, de ironiska och sarkastiska journalisterna som invaderade Hollywood när ljudfilmen kom och dialogen blev viktig. Skådespelare som kan ge liv åt den absurda dialogen är också nödvändiga; Grant och Hepburn hör till typens stöttepelare.
Regissören var naturligtvis också betydelsefull, Howard Hawks har sagt att han tycker om att försätta sina personer i pinsamma situationer, en ganska bra beskrivning av denna komedityp, och han står bakom flera av dess klassiker.
Cary Grant avled 1986 över 80 år gammal, han hade inte filmat sedan 1966 men hans insats tillhör de oförglömliga inom filmen. Han var född i England, hette egentligen Archie Leach och kom på 20-talet till Amerika och dess nöjesvärld och sedan till Hollywood. I början gjorde han massor av film, Mae West ansåg sig ha upptäckt honom, men hans första minnesvärda insats var mot Marlene Dietrich i Josef von Sternbergs Blonda Venus (Blond Venus, 1932), först därefter gjorde han film mot Mae West.
I rollen som smågangstern Jimmy Monkley i George Cukors En förtjusande pojke (Sylvia Scarlett, 1936) började han stiga mot höjderna, även om filmen då ansågs mycket misslyckad. Nu inleddes Grants guldålder, han var en av de främsta manliga filmstjärnorna och gjorde flera stora filmer, främst för regissörer som Hawks, Endast änglar har vingar (Only angels have wings, 1939), och Hitchcock, främst kanske Notorius (Notorious, 1946). Vad som gjorde Grant till en så framstående skådespelare kan man bara spekulera över, det är viktigare att se honom i aktion och njuta av hans filmer.
Handlingen i Ingen fara på taket är inte lätt att beskriva, förmodligen är det en av meningarna med filmen. Grant spelar en tankspridd professor som håller på att sätta ihop ett skelett av en skräcködla. I hans väg kommer Katharine Hepburn som bestämmer sig för att fånga in honom. Hennes metod är relativt okonventionell.
HE