Regi: Jean Vigo.
Manus: Jean Vigo, Albert Riera efter en synopsis av Jean Guinée. Foto: Boris Kaufman. Klipp: Louis Chavance. Arkitekt: Francis Jourdain. Musik: Maurice Jaubert. Visor: Charles Goldblatt. Produktion: J.L. Nounez, Frankrike 1934.
Skådespelare: Michel Simon (père Jules), Dita Parlo (Juliette), Jean Dasté (Jean), Louis Lefèvre (skeppsgossen), Gilles Margaritis (gatuförsäljaren), René Bleck (marshalken), Fanny Clar (Juliettes mor), Raphael Diligent (Juliettes far), Gen Paul (den drickande gästen), Charles Goldblatt (tjuven).
Längd: 88 min. Ej visad på biograf i Sverige.
Jean Vigo (1905–1934) är en filmregissör som omges av ett mytiskt skimmer. Han dog ung och med en liten produktion bakom sig, 4 filmer – två dokumentärer, den anarkistika C i uppförande (Zero de conduite, 1933) och så L’Atlante, hans enda långfilm. Vigo har inte varit känd för den stora publiken, men bland filmentusiaster har han alltid varit uppskattad. Den franska så kallade ”nya vågen” mot slutet av 50-talet inspirerades av honom, Truffauts långfilmsdebut De 400 slagen (1958) är medvetet påverkad och inspirerad av Vigos skolfilm.
L’Atlante, som är namnet på en pråm, berättar en enkel historia om hur pråmskepparen finner en flicka, förlorar henne, och återfinner henne igen. Detta låter förmodligen banalt, men det viktiga är hur Vigo berättar sin historia. Han tycks ha haft en naturlig talang för att berätta med film, instinktivt förefaller han veta var kameran skall placeras och även hur han skall arrangera människorna och tingen framför kameran. Den enkla historien får i Vigos händer ett poetiskt skimmer som gör att han trots sin lilla produktion räknas till de stora filmskaparna.
L’Atlante är berömd också för en av rollskapelserna, Michel Simon som den lätt groteske matrosen Jules. Simon har gjort en lång rad särlingar och udda figurer inom den franska filmen, och hans prestation i L’Atlante brukar anges som en av hans främsta insatser.
HE