Leva tillsammans

”Detta måste vara en av världens tråkigaste filmer. En 105 minuter lång pina. (…) Jag vet inte hur mycket man begär av en biopublik i Schweiz. Här i Sverige gapflabbade dom som inte gick efter en timme.” [Arne Norlin, Aftonbladet]

”Finare kärleksfilm har inte gjorts sen fransmannen Eric Rohmer bevisade att kärlek på bio kan framföras med både intelligens och sinnlighet och inför en fullt utvuxen publik. (…) Leva tillsammans berättar en kärlekshistoria i 70-talspessimismens tecken, men den är ändå frisk och levande, charmig och rolig och med ett vidunderligt foto. Så ni ska naturligtvis se den. Det är inte ofta det kommer filmer av den här klassen.” [Hanserik Hjertén, DN]

Som ni säkert vet har filmrecensenter alltid rätt. Det är ju den sista yrkesgrupp (förutom redaktionen för Kvitt eller dubbelt) som tror på Det Absoluta Vetandet, det prästerskap som vet exakt om en film skall mätas i fem getingar, fyra stjärnor eller tre plus.

Detta tänkesätt att allting har en entydig tolkning som är antingen Rätt eller Fel, aldrig både och eller ingetdera, blev väl norm i europeisk civilisation i och med de tidiga kyrkomötenas doktrinbeslut och ledde så småningom till förlustelser som inkvisition och häxprocesser (företeelser som ingalunda är ovanliga i modern kulturdebatt, inte minst när det gäller film), fick en uppblomstring under industrialismens, encyclopediernas och ingenjörskonstens gyllene epok under 17-1800-talen, då ju allting kunde beräknas med matematisk exakthet till n:te decimalen, men borde fått sin dödsstöt när Heißenberg och grabbarna ryckte undan urbergsfundamentet för den absoluta säkerheten i och med kvantmekaniken och de statistiska sanningarna.

Anledningen till att så många tidningar och skribenter ihärdar i att sprida denna skenkunskap och desinformation är naturligtvis omsorgen om konsumentens bekvämlighet. Vet man att en film utsmyckats med fem stjärnor är det bara att falla i hänförelse inför den och en överkryssad geting kan man utan risk fnysa föraktfullt åt, allt utan att behöva obekväma sig med att se, tänka eller känna själv, något som ju är både svårt och osäkert.

Citat som de ovanstående blir då särskilt frustrerande för den medvetne konsumenten — vem har Rätt, vem har Fel? — och den stackars, vilsne läsaren blir helt utlämnad till sin egen upplevelse.

Det är nog precis så, som Alain Tanner vill ha det.

För det är ju signifikativt att yrkestyckarnas åsikter divergerar just när det gället Tanner (och speciellt på den tiden när han ännu inte kommit upp på den officiella rankinglistan). Hans filmer tillhör ju inte dem som med list eller våld bankar in sina ”sanningar” i åskådaren, eller har Spielbergambitionen att få en tusenhövdad publik att synkront ta fram näsdukarna.

Eller som Alain Tanner* säger:

— Livet för min sorts filmer är svårt. Åskådarna är på sätt och vis lata, de tycker filmerna är långsamma osv. Vilket ju är absurt i sig. Åskådaren måste helt enkelt bara ”sätta sig” annorlunda, inta ett tillstånd som är mer mottagligt, mer aktivt. Han vill ju gärna vara passiv, vilket är mycket enkelt med t ex amerikanska thrillers: man bara sitter där och gör ingenting själv, allting slängs i ansiktet eller kastas i ögonen på en.

— När man ber honom att vara lite aktiv, att ta en halv minut för att se på en bild blir han helt vilsen. En halv minut är alldeles för lång tid.

— Folk har förlorat förmågan att verkligen se på något, eftersom tid och rum är så uppstyckat i traditionellt filmberättande.

— När jag gör film försöker jag få dem att öppna ögonen. Film är ju bildens konstart.

Den som söker entydiga och tydliga budskap göre sig alltså inte besvär med Tanners filmer — någon Rätt lösning finns inte. Istället har man glädjen, och förtroendet, att själv få gå på upptäcktsfärd i filmen.

Därmed inte sagt att hans filmer saknar handling eller att de är flummigt luddiga. De kan vara nog så skarpa och tydliga men man lämnas att själv ta ställning till det man ser.

Leva tillsammans har också en mycket konkret handling. Schweizisk småstad. Framgångsrik ingenjör med begynnande politisk karriär inleder ett förhållande med en italiensk servitris på stationskaféet. Utvecklingen av affären är den logiska…

• Ur en intervju i Genève 13/6 1985.

NB