Målaren på Moulin Rouge

Konstnären är ett geni! Hans inspiration kommer direkt från högre makter och hans lidande är livet på denna jord. Han är inte som andra människor och står utanför övriga människors gemenskap. Han våndas, skapar och dör i ensamhet.

Sådan var den myt om Konstnären som frodades kanske främst under romantiken och som fortfarande får utgöra mall för allehanda konstnärsporträtt och biografier i skrift och i film. Och visst blir det saftiga filmer av den och säkerligen hjälper myten till att trissa upp priserna på den alltid osmakliga konstmarknaden. Vilket också är en av anledningarna till att så många artister jobbar så hårt på att leva upp till detta romantiska ideal.

Synar man kända konstnärers liv lite mer källkritiskt lär man nog snart upptäcka sprickorna i idealbilden. Strindberg, själv ofta framställd enligt den romantiska modellen, lär ha sagt att ”inspirationen, den kommer mellan nio och fem”, troligen en mer insiktsfull beskrivning av konstnärens arbetsvillkor. Men långt ifrån så roligt att göra film på.

Och vem skulle väl lämpa sig bättre att göra en romantiserad konstnärsbiografi på, med utanförskap, lidande, ödets outgrundligt drabbande hand och stort konsnärskap, än Henri de Toulouse-Lautrec, eller snarare myten Lautrec, den ryktesbild av Lautrec som existerar i något slags allmänt medvetande och som inte behöver ha någonting alls med den historiska personen att göra.

Det är viktigt att ha detta i åtanke när man ser en film som Målaren på Moulin Rouge, att inte ha några förväntningar att få se “den store konstärens liv som det verkligen var”. Vad man får sig till livs är snarare en visuell och filmisk fantasi inspirerad av begreppet Lautrec och hans verk, en mytisering av artisten. Det intressanta är att i detta fall fungerar det i flera led. Det Huston gör med artisten Lautrec är ju precis detsamma som Lautrec gjorde med kabaréartisterna på Moulin Rouge. De må ha knorrat över att en eller annan näsa blev för stor eller för spetsig, men förtar det något av konstverket?

Realism är något relativt.

På den dagsaktuella repertoaren finns en mycket intressant parallell till Målaren på Moulin Rouge, nämligen Bertrand Taverniers Kring midnatt. Här heter Pariskrogen inte Moulin Rouge utan The Blue Note och artisten är en amerikansk jazzartist på femtiotalet. Men bilden av den självförbrännande Konstären är densamma.

Tavernier aktar sig visserligen noga för att utge sig för att återge någon biografisk verklighet, han sticker aldrig under stol med att att det är en kulissvärld han rör sig i. Kanske hade Hustons film fått ett bättre mottagande hos kritiker om han också tydligare markerat detta. För det är ju en mycket personlig tolkning av Lautrecs œuvre som Huston åstadkommit. ”Ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament och filmat genom ytterligare ett” för att travestera Zola.

Främst är det genom bilderna han för fram sin vision. Tillsammans med den engelske filmfotografen Oswald Morris har han gett filmen en visuell utformning som i sig är en kommentar till Lautrecs verk och tid. Med en noggrant utformad färgskala och sekvenser med Lautrecs målningar där de nästan tycks få liv har de försökt återskapa en epok i Paris* nöjesliv och en ensam konstnärs vision av den.

För att få de rätta dämpade färgerna och avståndsdiset fyllde man i vissa tagningar sceneriet med rök och misshandlade den annars bjärt kulörta Technicolorfilmen på allehanda vis. Det berättas att Technicolors officielle representant vid inspelningen blev djupt förfärad över dessa förfaranden och fick Huston att underteckna ett dokument där han fråntog Technicolor allt ansvar för det slutliga resultatet. Ett dokument som man nog gärna glömde då det enda kritikerna var eniga om var berömmet av just färgbehandlingen.

Imponerande är också José Ferrer i huvudrollen, vars rollprestation bokstavligt talat får honom att gå på knäna. Sammanbitet och med en återhållen tragik i blicken ger han ett djup åt cynismerna i sina repliker och lyckas ge en märklig resning åt porträttet av Henri de Toulouse-Lautrec. Att inspelningen, med dess mycket speciella krav att agera med hårt uppbundna ben, var mycket smärtsam för honom bryr vi, som åskådare, oss inte om. Det är ju sagt att konstnärer ska lida.

NB