Naturens hämnd

”Dokumentär” är i sig ett omöjligt begrepp. På film handlar det alltid (för att ta till en sliten fras) om ”verkligheten tolkad genom ett temperament”. Detta gäller även i de fall man bara låter kameran gå utan bitanke i urvalet. När fragmenten skall hopfogas kommer alltid ett skapande moment med i bilden, man skapar en ny fiktion åt bilderna och i detta kan man ge ett mer eller mindre tydligt uttryck åt en speciell vision.

Detta brukar bli speciellt intressant när det gäller naturfilmare. På TV kunde man för en tid sedan se Jan Lindblads Ett vildmarksrike. En serie tillsynes osammanhängande upptagningar, som emellertid strukturerats i en form som gett hela materialet vissa filosofiska övertoner: Naturen som ett kretslopp, höjt över förnuftet, inför vilket det mänskliga förståndet är underordnat (vilket ytterligare blev understruket i kommentaren). Ett stycke naturromantik (i ordets verkliga betydelse) i Arne Sucksdorffs fotspår med tydliga spår av senromantisk livsfilosofi och förnuftskritik.

Stefan Jarl traskar vidare i denna tradition (Naturens hämnd är inte för inte tillägnad Arne Sucksdorff). Den är något mer än bara ett dokument över naturförstöringen. Det är naturligtvis ett trivialt faktum att ödeläggelsen av de naturliga resurserna på sikt kan utgöra ett hot även mot människans överlevnad som art. Men här blir det hela mer en utgångspunkt för oreflekterad förnuftskritik och antirationalism. Jag undrar om det inte finns ett drag av misantropi i det hela. Liksom hos de flesta naturfilmare finns här en undermening att människan i grund och botten i sig är en störning i ett underbart ekologiskt samspel (tydligt hos t ex Jan Lindblad och Arne Sucksdorff). Antirationalismen blir till yttermeravisso ett underkännande av människans förmåga att överhuvudtaget ställa balansen till rätta igen.

Detta är det fundamentala dilemmat i Jarls kritikerrosade film (det är svårt för att inte säga omöjligt att finna invändningar mot den milt sagt grumliga filosofiska överbyggnad som vidlåter hans verk). Titeln ‘Naturens hämnd’ implicerar i grund och botten en särskild syn på ”Naturen” med rötter i romantisk filosofi. Och Jarl har i detta avseende inte bara övertagit en bestämd filosofisk tradition utan även ett bestämt mönster för att skapa fiktion av det hela. Filmen är helt enkelt draperad i skräckromantikens/skräckfilmens estetiska skepnad. Och därigenom blir den en ”dokumentär” variant av den anglosaxiska skräckfilm (med allehanda mordiska djur) som haft en högkonjunktur under 70-talet på temat ”naturens hämnd”.

Jarls sätt att göra fiktion av sina naturbilder ligger inte långt från skräckfilmens estetik. De mörka skymningsbilderna, en utstuderad expressionism i bildberättandet skapar rena skräckeffekter — allt byggt på lösa byggstenar av ”verklighet”. Det blir därför meningslöst att diskutera fakticiteten i filmens material (t ex frågan om konstgödsel och cancer). Det är ganska typiskt att en recensent i radion fullständigt missförstod bilderna av hur man kalkar försurade sjöar. Hon trodde helt enkelt att det istället handlade om giftspridning.

Fotnot:
Förutom den tidigare nämnda uppsatsen Naturen slår tillbaka, se även min avhandling Jorden är vår arvedel, kap. 12 angående den filosofiska bakgrunden.

PQ