Singin’ in the Rain

Gene Kelly är filmmusicalens eviga tvåa, han jämförs ständigt med Fred Astaire som alltid anses vara den störste. Något ligger det nog i detta, Astarie verkar vara född i frack och med dansen som det naturliga sättet att röra sig, medan Kelly ofta dansar i vardagskläder. Men egentligen är diskussioner om vem som är bäst ganska onödiga, de har båda gjort bestående insatser inom sång- och dansfilmen. Det är viktigare att se på vad de verkligen gjort än att försöka bestämma vem som är bäst.

Inom den amerikanska musicalfilmen finns det tre glansperioder. Den första är Busby Berkeleys Warner Brothers-filmer från början av 30-talet, den andra Fred Astaires/Ginger Rogers filmer mot slutet av 30-talet och den tredje är filmer producerade av Arthur Freed hos MGM, circa 1945–55. Under denna tredje period tillkom flera av Gene Kellys främsta filmer.

Kelly kom som 30-åring till filmen 1942 — efter en karriär inom teatern debuterade han som filmskådespelare i Berkeleys Min flicka i vapenrock (For Me and My Girl) mot Judy Garland. Därefter medverkade han i flera filmer som dansare och koreograf. 1949 regisserade han tillsammans med Stanley Donen sin första film, New York dansar (On the Town), om tre sjömän på endagspermission i New York. 1951 dansade han huvudrollen och stod för koreografin i Vincente Minnellis En amerikan i Paris (An American in Paris) till musik av George Gershwin och ett långt avslutande dansparti inspirerat av franska impressioninstmålare. 1952 kom Singin’ in the Rain, höjdpunkten på Kellys karriär. Han har fortsatt att göra film både framför och bakom kameran, inte alltid med lyckat resultat. Den bästa, icke-dansfilmen, är den godmodiga westernfilmen Duellen i Cheyenne (The Cheyenne Social Club, 1970) med Henry Fonda och James Stewart.

Singin’ in the Rain började som en idé hos producenten Freed, han ville utnyttja några av de sånger han skrivit på 20-talet. Han inkallade författarteamet Adolph Green och Betty Comden (vilka skrivit flera av de bästa filmmusicalerna) och de kom snart på en historia om när ljudfilmen bröt igenom. Flera av dessa incidenter i filmen om problem vid övergången till ljud är autentiska, MGMs ljudchef Douglas Shearer som varit med då det begav sig konsulterades.

En anledning till att Singin’ in the Rain är en så bra musical är att sång- och dansnummer är så väl integrerade i historien, det gäller inte minst Kellys huvudnummer där han dansar i regnet. Det är bara numret med Kelly och Cyd Charisse som faller lite utanför historien. Producenten i filmen lär ha flera drag av Freed, exempelvis den bristande förmågan att föreställa sig ett beskrivet nummer. Den koleriske och omständigt förklarande regissören skall vara ett porträtt av Busby Berkeley. En av filmens starkaste insatser gör Jean Hagen som den dumma blondinen Lina Lamont. Hagen är en av alla dessa man sett i minnesvärda prestationer i några filmer och sedan försvunnit. En annan av hennes starka roller är Sterling Haydens flickvän i John Hustons I asfaltens djungel (The Asphalt Jungle, 1950).

Stanley Donen, medregissör och koreograf, har sagt: ”Någon som säger att varje film inte är ett samarbete är en idiot. Det är fråga om hur mycket du samarbetar, och med vem. Ingenting är roligare än att finna någon som stimulerar dig och som du kan stimulera, Desto mer du samarbetar med allihop, skådespelarna, klipparen, fotografen, ljudmannen, desto bättre blir det. Det är allt som en regissör egentligen är, en som samarbetar med alla dessa människor.”

HE