Regi: Werner Herzog.
Manus: Werner Herzog. Foto: Thomas Mauch. Ljud: Haymo Henry och Peter van Anft. Klipp: Beate Mainka-Jellinghaus. Musik: Chet Atkins och Sonny Terry. Produktionsledare: Walter Saxer. Produktion: Werner Herzog.
Skådespelare: Bruno S. (Stroszek), Eva Mattes (Eva), Clemens Scheitz (Scheitz), Prinz von Homburg (en hallick), Burkhard Driest (en annan hallick), Pitt Bedenwitz (ytterligare en hallick), Clayton Szlapinski (bilmekanikern), Ely Rodriguez (hans medhjälpare), Alfred Edel (fängelsedirektören), Scott McKain (banktjänstemannen), Ralph Wade (auktionsförättaren), Dr Vaclav Vojta (läkaren), Michael Gahr (en cellkamrat), Yücsel Topcugürler (en annan cellkamrat), Fågel von Borneo (‘Beo’).
Längd: 108 min. Svensk premiär: Cinema 2/1 1978.
Än en gång blir Bruno frigiven från ett fängelse i Berlin. Han tar farväl av sina cellkamrater. Egentligen vill han stanna kvar. Men idag börjar alltså Bruno ett nytt liv. Han försörjer sig som gårdsmusikant i arbetarstadsdelen Kreuzberg. Den prostituerade Eva blir hans vän.
Brunos granne, gamle herr Scheitz, har en släkting i USA. En dag får han en inbjudan dit. Eva utsätts för trakasserier av ett par hallickar. Bruno, herr Scheitz, Eva och fågeln Beo beslutar sig för att söka lyckan i det stora landet. Men herr Scheitz vägrar att flyga då han inte litar på konstruktionen av planet. Sålunda färdas man sjövägen till New York.
I Plainsfield, nära den kanadeniska gränsen, hyr trion en 21 meter lång bostad på hjul — fullständigt möblerad med färg-TV och allt. Över det dystra landskapet sänker sig höstmörkret.
Werner Herzog föddes 1942 i München och kom mycket tidigt i kontakt med praktiskt filmskapande. Hans första försök att vid sju års ålder göra en film om fängelsereformer misslyckades, men bara tre år senare fullbordade han sitt debutverk på 35 mm, Herakles, en 12 minuter lång historia, som han både skrev, regisserade och klippte. Sedan 1963 har Herzog gjort alla sina filmer på eget produktionsbolag.
Fransmännen hörde — traditionsenligt — till de första att upptäcka Herzogs egenart och Aguirre (Guds vrede, 1972) blev något av en kultfilm, som gick hela 19 månader på premiärbiografen i Paris. Hos oss har den visats i TV och på Filmstudion.
Det stora genombrottet kom emellertid med den i Cannes trefaldigt prisbelönta Jeder für sich und Gott gegen alle (Kaspar Hauser, 1974). Här fick man uppleva hur filmkonstens förnyades och den poetiske visionären Herzog, som säger sig “regissera landskap”, blev med ens det ledande namnet i den västtyska vågen.