Die bleierne Zeit
Regi: Margarethe von Trotta.
Manus: Margarethe von Trotta. Foto: Franz Rath. Musik: Nicolas Economou. Scenografi: George von Kieseritzky. Klipp: Dagmar Hirtz. Produktion: Eberhard Junkersdorf för Bioskop-Film, Sender Freies Berlin, BRD 1981.
Skådespelare: Jutta Lampe (Juliane), Barbara Sukowa (Marianne), Rüdiger Vogler (Wolfgang), Verenice Rudolph (Sabine), Luc Bondy (Werner), Franz Rudnick (fadern), Ina Robinski (Juliane som 17-åring), Doris Schade (modern), Julia Biedermann (Marianne som 16-åring), Ingeborg Weber (Helga, journalist), Carola Hembus (Carola, d:o), Margit Czenki (Margit, d:o), Wulfhild Sydow (Wulfhild, d:o), Anna Steinmann (Anna, d:o), Samir Jawad (Jan som 4-åring), Patrick Estrada-Pox (Jan som 10-åring), Rebecca Paepcke (Marianne som 5-åring) Karin Bremer (polis).
Längd: 107 min. Svensk premiär: Sture 15/10 1982.
Margarethe von Trotta är idag en av Västtysklands intressantaste regissörer. Den positionen har hon uppnått genom filmer som Ren illusion, Systrar, Två tyska systrar och Rosa Luxemburg. von Trotta har i sina filmer uteslutande skildrat Tyskland ur kvinnors perspektiv och har följdaktligen beskyllts och förföljts för att vara en rabiat manshaterska. Själv förundrar hon sig över att det kan vara så provocerande att visa verkligheten ur kvinnors perspektiv och är tacksam över att hon inte levde på medeltiden, då hon menar att hon sannolikt hade blivit bränd på bål som häxa.
Bakgrunden till kvällens film Två tyska systrar är syskonen Gudrun och Christel Enßlins liv. Gudrun var som bekant en av förgrundsgestalterna i Röda Armé-fraktionen, kanske mer känd som Baader-Meinhofligan. 1977 hittades Gudrun Enßlin, Andreas Baader och Ulrike Meinhof döda i Stammheimfängelset och myndigheterna fastslog omedelbart att det rörde sig om självmord, även om det fanns indicier på motsatsen.
von Trotta lärde så småningom känna den överlevande systern Christel och blev intresserad av dennas kamp för upprättelse av Gudrun. Detta intresse resulterade 1981 i Två tyska systrar. Filmen är inte någon absolut biografi, men huvudpersonerna Marianne och Juliane speglar i stort sett sina förebilders liv.
De har växt upp i ett mycket auktoritativt hem och så småningom gjort uppror — den ena (Marianne) genom revolutionära metoder, den andra (Juliane) på ett fredligt sätt. I konfrontationen mellan dessa två ligger filmens styrka och det framgår också ganska tydligt att von Trotta själv inte känner någon större sympati för den våldsideologi som RAF arbetade för. Däremot förstår hon väl den psykologi som ligger bakom en persons utveckling till terrorist. Detta är naturligtvis skäl nog att se filmen.
LJ