Zelig

En liten del av mänskligheten saknar identitet. Andra har alldeles för mycket av varan. Vad är då naturligare än att de som inte har tar del av det som de andra har.

Lika naturligt som att de som har försöker skydda denna den ömtåligaste av alla de intrikata strukturer vår hjärna rymmer. Att skyla sitt huvud i tyg, filt el dyl har sedan urminnes tider ansetts vara ett säkert sätt att hindra intrång i den egna identiteten (jfr undersåtens blottande av huvudet inför överheten — den totala underkastelsen).Trots att få människor inser varför kostar ändå deras kläder bara en bråkdel av vad deras hattar kostar.

Detta egendomliga faktum föranledde, i det tidiga trettiotalet, grundandet av Hattligan, en underjordisk organisation vars verksamhet i över femtio år hemsökt hattbärare jorden över. Ingen slokhatt, stormhatt, chapeau-claque, borsalino, keps, stetson, basker eller luva går säker för dessa illgärningsmän. Deras offer är oräkneliga och alla drabbade för livet. Ett offer, som av omtänke för sina barn vill vara anonym, berättar:

— Jag var på väg hem från arbetet. Det var en sensommardag och det duggregnade. För att inte bli blöt i håret hade jag lånat en hatt av en kollega. Knappt hade jag hunnit kliva av bussen i förorten där jag bor innan de var över mig. De var flera stycken, minst fem. Det var fruktansvärt… de tog… slet hatten av mig… Jag klarar det inte längre… Hela mitt liv är förstört…

Sammanbrott som detta möter man ständigt när man träffar Hattligans offer, var det än är över hela världen. Vad ligger då bakom detta kriminella nätverk, vem planerar dessa otaliga ogärningar?

Mästerhjärnan bakom alla dessa hattmassakrer heter Leonard Zelig och
VARNING! Ovanstående artikel om Woody Allens film Zelig är en förfalskning, en apokryf insmusslad av någon illasinnad person. Men den kan duga gott som illustration till den mycket speciella teknik som Allen använder sig av i Zelig.

Ni har säkert också sett dem, dessa dokumentärer och reportage som väller över oss från TVs faktaredaktioner. Filmer om politiska skeenden, historiska händelser eller personer eller mycket, mycket annat. En trygg speakerröst guidar oss och talar om för oss vad det är vi ser (eller rättare, vad det är vi ska se), några intervjuer med förtroendeingivande namn eller ansikten ger känslan av en personlig kontakt och lite inklippta, fragmentariska journalbilder ger den där förföriska ögonvittnesupplevelsen. Alltihopa är sammansatt med den speciella ”dokumentärdramaturgin” — kopplandet av olika fakta i orsak-verkan-samband, användandet av faktiska men meningslösa bilder som ändå stärker och ger autenticitet åt kommentaren, sättet att låta de olika delmomenten bygga upp spänningen mot slutets förlösande avslöjande av tesen = budskapet.

Allt garanterat att få tittaren att tro på detta budskap som förs fram. Men hur vet vi om detta budskap innehåller ens några korn av sanning, vad nu än det är? Svaret är att det vet vi inte. I filmerna själva har vi inga som helst garantier för att de inte är helt och hållet uppdiktade.

I Zelig går Woody Allen ett steg längre. Med användande av all denna dokumentärteknik presenterar han för oss en historisk sanning som är så uppenbart falsk (och dessutom mycket rolig!) att man inte gärna kan undgå att upptäcka det. Men det är så skickligt gjort att vi som tittare ändå vill tro på det, vi låter oss medvetet luras.

Det är ett synnerligen avancerat spel Woody Allen driver med oss åskådare. Just genom att vi luras och samtidigt är medvetna om det (och njuter av det) uppstår på köpet en insikt om dessa annars dolda mediamekanismer. På samma sätt som han i Kairos röda ros upplöser gränsen mellan fiktion och verklighet när han låter skådespelaren på vita duken stiga ner i salongen, proberar han här de allra djupaste perceptionsmekanismerna i denna underbara, och farliga, uppfinning — filmen.

Så när ni småskrattande går hem efter att ha sett denna film och åter drabbas av etermedia — när ni hör radioreportern med domedagsstämma uppfordrande fråga fängelsekunden om han inte ÅNGRAR sig, eller ser Arne Weise demonstrera iguanans parningsrit — har inte Zelig då hos er planterat ett litet frö av ifrågasättande, en ansats till källkritik?

Vem Leonard Zelig egentligen var? Titta på filmen så får ni se!

NB