Musik i mörker

Musik i mörker är helt en s k mellanfilm i Bergmans filmkarriär, men ingalunda ointressant. Han har själv närmast beskrivit den som en ”försörjningsfilm”, ett redan då nödvändigt ont p g a ett hektiskt privatliv. Det var hans tredje film under Lorens Marmstedts produktionsskap (i Laterna Magica skriver Bergman kort och gott att det var denne som lärde honom göra film) – och hur som helst kan man se Marmstedt som en ”positiv” fadersfigur som så att säga slipade det råämne till stor regissör som Bergman var vid början av sin bana. Han introducerade Bergman bl a i fransk film, vilket onekl igen har satt en del spår i filmerna.

I Musik i mörker arbetade Bergman med främmande material, en roman av Dagmar Edqvist, som lämnade stoff till några av de mer seriöst anlagda svenska 40-talsfilmerna. Här handlar det om en musiker som blir blind vid en olycka i militärtjänsten och tvingas söka sig en ny tillvaro.

Bergman har ändå låtit det hela få en personlig touche. Den blinde huvudpersonens vedermödor som restaurangmusiker ansluter sig väl till senare skildringar av konstnärens förödmjukelse, ett av Bergmans återkommande favoritteman. Naturligtvis är detta invävt i en ångestproblematik av 40-talsmodell, vilket irriterade en och annan recencent som t ex Nils Beyer i Morgon-Tidningen som ansåg att Bergman helt trollat bort den sociala aspekten på blindheten.

Beyer menar att Bergman ”tänkt sig den blinde som en symbol för ’nutidsmänniskan’ som drömmer de hemskaste mardrömmar – otäcka dyiga händer vill dra honom ned i gyttjan – eller som hjälplös irrar utefter järnvägsskenorna med det eldlysande loket bakom sig, Vi famlar alla omkring i ett stort mörker, hotade av teknikens under, tills en flicka kommer och räddar oss! Ja, så får man fatta filmen – men ändå kan det inte, trots allt, hjälpas att boken gav mera av omedelbart mänskligt liv.” (MT 18.1 1948).

PQ