Busters millioner

Denna kväll ägnar Filmstudion åt filmhistorien. Programmet består av ett flertal korta filmer och en lite längre.

Lumière

Bröderna Louis och August Lumière drev en fabrik för fotografiskt material i Lyon. År 1894 konstruerade de den apparat som blev upphovet till filmkonsten, en maskin som kunde projicera fotografiska stillbilder på en duk i så hastig sekvens att ögat inte hann uppfatta dem som separata bilder. Ett till synes kontinuerligt flöde av rörelser — arbetare som lämnade en fabrik, ett tåg som rusade mot åskådaren — mötte den häpna, och kanske en aning skrämda, publiken. Redan i december 1895 öppnades den första biografen i Paris av bröderna Lumière.

Resan till månen

Georges Méliès var en illusionist och showman som tidigt insåg att filmkameran kunde användas som det perfekta illusionsinstrumentet. Kring sekelskiftet producerade han och hans bolag mängder med korta fantasifilmer, helt inspelade i hans studio, där allt var möjligt. I denna film, inspirerad av Jules Verne, får vi följa en resa till månen.

Den stora tågplundringen

I Amerika var filmpionjären Thomas A Edison, universalsnillet, som både konstruerade maskinerna för filmproduktionen och byggde studios på East 21st Street i New York att spela in filmerna i. En av hans mest begåvade regissörer var Edwin S Porter som 1903 gjorde denna film, en av milstolparna i filmhistorien, som på ett mycket effektivt sätt bygger upp spänningen genom intrikat klippteknik. Stationsföreståndaren vid Lonedale

David Lewelyn Wark Griffith var det första riktigt stora filmskaparnamnet i USA. Hans senare filmer, Birth of a nation, Intolerance, Way down east t ex, var med och skapade det filmspråk som idag är det dominerande. Han började i branschen genom att försöka sälja filmidéer till olika filmbolag, bl a till Edwin S Porter som tackade nej men erbjöd honom en roll i en film. Snart var han också igång med att göra egna filmer, kännetecknade av genomtänkt och nyskapande konstruktion. I denna film utnyttjar han t ex växelklippning.

The Bond

Chaplin gör sitt för krigsinsatsen (första världskriget) i denna film som skulle inspirera publiken att köpa krigsobligationer. Kaiser Willhelm får på pickelhuvan.

Busters millioner

Så här berättar den alltid anspråkslöse Buster Keaton om filmens tillkomst i boken Buster Keaton av Rudi Blesh: En viss lokal knäppskalle lyckades lura i Joe [Schenck] att han var en stor regissör och sålde en historia till honom — en show av Belasco kallad Seven Chances — för 25 000 dollar. Pengarna gjorde väl inte så mycket, men storyn! Jag hade sett den i New York — 1916, herre jesses — och det var en flop redan då. Lades ned efter en vecka, om jag minns rätt. Så den här nya uppkomlingen rollbesatte filmen, anställde författare och beställde scenbyggen. Efter en vecka eller så började räkningarna droppa in. Lou Anger blev rosenrasande och avskedade honom. Men vi hade fortfarande storyn. Den typ av otrolig fars som jag inte gillar. Vi gjorde den ändå och fick en rätt hygglig film. Men när det kom till slutet när alla mina tilltänkta brudar jagade mig — herre Gud, vi anställde faktiskt femhundra kvinnor, varje form och storlek, och brudklänningar till allihop — men, katten, jag kan springa ifrån dem. Och även om de fångar mig, hur kunde man sluta filmen. Kan jag gifta mig med allihop? Inte ens i Utah! Kan jag slåss med dem?

Så vi satt i smeten. Kunde inte få in några bra ’chase gags’, kunde inte sluta med något slags klimax. Och vet du vad, tre små stenar räddade mig! Vår slutnedtoning var på mig , springande nedför en kulle med alla de där galningarna efter mig. Ett hopplöst slut, och vi visste det. Men vi provvisade den. Halvdana skratt, små fniss genom hela jakten. Så plötsligt, alldeles för nedtoningen, ett riktigt magskratt.

Jag viskade till Bruckman, ”Vad i helvete skrattar de åt?” Han visste inte så vi körde filmen långsamt i studion. Och där var det. Jag hade av misstag sparkat loss en sten. Den började rulla efter mig. På vägen slog den loss fler stenar och där var tre små stenar som förföljde mig.

Så vi mjölkade det gagset på allt. Gabouri planerade det. Han byggde hundrafemtio stenblock av papier-mâché på hönsnät, från baseballstorlek upp till ett block på två och en halv meter. Vi hittade en längre sluttning och satte igång stenarna i tur och ordning. Jag behövde bara sparka loss det första blocket och fortsätta springa. Nyckelordet var ”fortsätta” för det byggdes upp en hel lavin. Så naturligtvis snubblar jag, vare sig det var i manus eller ej, och ett stort block kastar iväg mig sju meter. Lessley slutade inte veva kameran. När jag stapplade upp och stapplade vidare, var det inte spel, utan i högsta grad på allvar.