Regi: Ingmar Bergman. Manus: Ingmar Bergman efter egen pjäs ”Trämålning” (1953) Foto: Gunnar Fischer, Åke Nilsson(B-foto). Musik: Erik Nordgren, sångtexter av Ingmar Bergman. Klipp: Lennart Wallén. Ljud: Aaby Wedin, Lennart Wallin (B-ljud). Arkitekt: P A Lundgren. Kostymer: Manne Lindholm. Smink: Nils Kettil. Speaker: Bengt Ekerot. Regiassistent: Lennart Olsson. Inspicient: Carl-Henry Cagarp. Scripta: Katinka Faragó. Produktion: Allan Ekelund, Svensk Filmindustri, Sverige 1957. Skådespelare: Max von Sydow (Antonius Block), Inga Landgré (Karin, hans maka), Gunnar Björnstrand (Jöns), Nils Poppe (Jof), Bibi Andersson (Mia), Bengt Ekerot (Döden), Åke Fridell (Plog), Inga Gill (Lisa, hans hustru), Erik Strandmark (Jonas Skat), Bertil Anderberg (Raval), Gunnel Lindblom (stum kvinna), Maud Hansson (häxan), Gunnar Olsson (kyrkmålaren), Anders Ek, Lars Lind (munkar), Benkt-Åke Benktsson (krögaren), Tor Borong (bonde på krogen), Ulf Johansson (knektanförare), Sten Ardenstam, Gordon Löwenadler (knektar), Karl Widh (invalid), Tommy Karlsson (Mikael, Jofs och Mias son), Siv Aleros, Bengt Gillberg, Lars Granberg, Gunlög Hagberg, Gun Hammargren, Uno Larsson, Lennart Lilja, Monica Lindman, Helge Sjökvist, Georg Skarstedt, Ragnar Sörman, Lennart Tollén, Caya Wickström (flagellanter). Längd: 96 minuter. Svensk premiär: 16/2 1957, Röda Kvarn (Stockholm).
Bergmans medeltidsmålning Det sjunde inseglet hör till den period i hans filmskapande då han på ett mer moget sätt återvänder till och utvecklar de motiv man kan finna i hans första filmer. Det blir en belysning av och kommentar till människans med stort M belägenhet i efterkrigsvärlden, då tron på framskridande och förnuft syntes raserad och människan mer eller mindre tycktes utlämnad åt sig själv. Filmens huvudperson, Riddaren Block, har en gång, uppfylld av idealism, dragit i korståg till det heliga landet men fått konstatera att verkligheten varit en annan (vilket hans väpnare Jöns, cynikern och representanten för en modern typ av rationellt tänkande människa, kommenterar på ett tydligt sätt). När Block är tillbaka i hemlandet möter han den förödelse som pesten dragit över landet. Människorna försöker besvärja detta oförklarligt onda på varje upptänkligt sätt, genom självförödelse (flagellanttåget) eller det traditionella letandet efter syndabockar (brännandet av häxan). Men ingenting hjälper inför den oundvikliga döden, som ständigt står på lur, det enda vissa i en oviss värld.
Riddaren försöker förgäves hitta en mening i denna absurda värld. Tron på en allomfattande, vis och god Gud har krossats. Han ser bara tomheten och skräcken, som den t ex speglas i häxans ögon. För Bergman framstår de två alternativen Block och Jöns som lika omöjliga. Det är varken möjligt att upprätthålla en illusorisk tro på högre makter eller att försöka avsvärja sig livet på jorden här och nu genom en känslokyla som utestänger värme och och medmänsklig gemenskap. Det Bergmanska idealet, om man får uttrycka sig så, förkroppsligas istället av gycklarparet Jof och Mia. Det är betecknande nog de som överlever i slutändan. De är helt inriktade på att söka lyckan här och nu, i det ”lilla livet” för att apostrofera Fanny och Alexander. När riddaren mot slutet försöker hitta något ljus blir det just minnet av hur Mia bjuder honom smultron, denna perenna symbol hos Bergman (som finns redan i hans första film Kris) för livets värme och mänskliga världen. Han minns stillheten och skymningen och då får tillvaron trots allt sin mening till slut, nu när han befriats från sina tidigare illusioner. Filmen bekräftar därmed bilden av Bergman som den djupt naive konstnär han är. Som kan diskutera och ifrågasätta livets och konstens mening i en svart värld, men på något sätt till sist når fram till något slags försoning med denna tillvaro.
PQ