Love and death
Regi och manus: Woody Allen.
Foto: Ghislain Cloquet.
Musik: Prokofieff, Boccerini.
Klipp: Ralph Rosenblum, Ron Kalish.
Arkitekt: Willy Holt.
Produktion: Jack Rollins & Charles H Joffe Productions, USA 1975.
Skådespelare: Woody Allen (Boris Grusjenko), Diane Keaton (Sonja Volonska), Georges Adel (Nehamkin), Frank Adu (exercissergeanten), Edmond Ardisson (prästen), Feodore Atkine (Michail), Albert Augier (kyparen), Yves Barsacq (Rimsky), Lloyd Battista (Don Fransisco), Jack Berard (general Lecoq), Eva Bertrand (kvinnan i hälsovårdsscenen), George Birt (doktorn), Yves Brainvill (Andre), Gerard Buhr (betjänten), Brian Coburn (Dimitri), Henry Coutet (Minskov), Henry Czarniak (Ivan), Despo Diamantidou (modern), Sandor Eles (andre soldaten), Luce Faboile (farmodern).
Längd: 85 minuter.
Svensk premiär: 14/1 1976.
Om det finns något genomgående tema i Woody Allens filmer är jag inte riktigt säker på, men det skulle i så fall vara kärleken till New York och rädslan för döden. Något av dessa två element är mer eller mindre närvarande i alla de filmer jag för tillfället kan komma på. Själv uttrycker Allen sin dödsskräck på följande sätt (i boken Without Feathers): Det är inte det att jag är rädd för att dö. Det är bara det att jag vill slippa vara med när det händer.
Kanhända är det denna ständiga medvetenhet om sin dödlighet, och det sätt han ständigt påminner oss om den, som orsakar de mycket blandade reaktioner vi har inför Allen som komisk gestalt. Jag har nämligen aldrig hört någon säga att Woody Allen är ganska bra. Antingen avskyr man honom eller älskar honom. Själv har jag gjort bådadera. När jag först såg Död och pina undrade jag hur det kunde komma sig att en så töntig och så uppenbart icke-komisk person kunde få göra en så dyrbar film. Inget av vad han sade eller gjorde kunde förmå mig att dra på munnen. Idag skrattar jag så fort jag ser, eller framför allt, hör honom. Ty även om Allen med tiden blivit en fullfjädrad regissör även när det gäller det visuella, är det hans munväder som för mig är det centrala. De Allen-filmer som saknar hans egen medverkan (ex vis Kairos röda ros) upplever jag därmed alltid som något av en besvikelse, åtminstone första gången jag ser dem.
Nå, för att undvika att denna artikel blir helt självcentrerad, skall jag för den oinvigde i korthet avslöja vad Död och pina går ut på. Den kan möjligen sammanfattas som en underfundig blandning av rysk 1800-talshistoria, med inslag av Dostojevski, Tolstoj och eventuellt även Ingmar Bergman. Allen spelar Boris, en av flera bröder i en stor rysk familj. Han är minst, han är närsynt och han kan inte dansa ryska danser. Han är dessutom en filosof, som oavbrutet diskuterar livets mening, dödens närvaro och sin egen kärlek till sin kusin Sonja (Diane Keaton). Trots hans glödande, men aningen tafatta kärleksförklaringar, gifter sig dock Sonja med en äldre sardinhandlare. Kärlekshistorien har dock många turer, och dagen innan Allen skall genomföra en duell, får han sitt efterlängtade ”ja” från Sonja.
Allt detta berättas av Woody Allen själv, där han sitter och väntar på sin avrättning i en murken dödscell. Varför han sitter där, och hur det sedan går, överlåter jag till läsaren att själv ta rätt på.
LJ