En bricka i spelet

Det finns många människor som aldrig har förstått den amerikanska filmindustrin och de villkor den arbetar under, och de villkor den erbjuder den som vill arbeta inom den. Mycket vanligt är ett gråtmilt beklagande av alla författare som Hollywood har förstört och hur filmindustrin vulgariserat och misshandlat deras texter. Detta har naturligtvis hänt, men det är en del av spelet, och den som sig i leken ger får leken tåla, och författarna har nästan alltid fått ordentliga ekonomiska plåster på såren. Men filmindustrin har sina krav och sina regler, det är och har länge varit en hård värld, men det är likadant överallt, och någon anledning att klanka på amerikansk filmindustri finns inte.

Den amerikanska författaren David Mamet har insett detta, och något gnäll kan man inte finna i hans uttalanden om sina äventyr inom filmvärlden. Efter en framgångsrik karriär på Broadway, där han vid flera tillfällen regisserat sina egna pjäser fick han erbjudande från Hollywood att försöka skriva filmmanus. Likt flera andra yngre intellektuella ser inte Mamet den amerikanska filmen som någonting undermåligt, utan som en viktig och värdefull del av kulturarvet och han har inget emot att försöka åstadkomma någonting själv inom den amerikanska filmen. Men han vet och förstår hur den arbetar och accepterar dess villkor. För att kunna spela spelet måste man veta vilka regler som gäller, och vilka som inte gäller.

Mamet har skrivit manus till Bob Rafelsons Postmannen ringer alltid två gånger (1981) efter James M Cains roman, till Sidney Lumets Domslutet (1982), ett intensivt rättegångsdrama om ett fall av medicinsk felbehandling med Paul Newman som trött advokat. Mamet står även bakom manuset till mästaren Brian De Palmas virtuosa gangsterdrama De omutbara (1987), som f ö är inspelad efter En bricka i spelet. Därefter har Mamet gjort ytterligare en egen film, Ändrade förhållanden (Things change), som har svensk premiär våren 1989.

En bricka i spelet handlar om en kvinnlig psykolog som tror att hon vet vad människor går för, och att hennes vetenskapliga träning gör att hon kan genomskåda deras handlingar och motiv. En av hennes patienter är besatt av spel och har ådragit sig stora skulder. I sina försök att hjälpa sin patient kommer hon i kontakt med professionella spelare. Hon dras fascinerad in i deras värld och blir alltmer involverad i spel och svek och bondfångeri av mer sofistikerat slag, och av de människor som ägnar sig åt dessa verksamheter.

En bricka i spelet är skickligt konstruerad, åskådaren följer doktor Ford in i den okända världen, och de får inte veta mer än vad hon ser och iakttager. Någon förklaring serveras inte på ett tidigt stadium så att åskådaren skall vara lugn eftersom han vet hur det går, någon förklarande speakerröst finns inte heller. En bricka i spelet visar hur farligt det är när man driver sin uppfattning av världen och människorna för långt. När fakta och teorier byggda på dessa fakta förefaller stämma med det som man uppfattar som verkligheten, då är det på sin plats att vara på sin vakt, för verkligheten är oftast någonting helt annat, och att tvingas inse detta kan vara nog så besvärligt och påfrestande.

HE