En kvinnas martyrium

Carl Th Dreyers danska film Mannen och hans överman (1925) hade blivit en oväntat stor publikframgång i Frankrike, nog så intressant då filmen detaljerat visar hur en riktig hustyrann tämjs till mänsklighet och fås att inse att även hans hustru har ett människovärde.

Denna framgång medförde att Dreyer av det franska produktionsbolaget Société Genéral de Films fick fria händer att göra vad han ville, men man framförde som förslag en film om någon av tre kvinnor ur den franska historien: Katarina av Medici, Marie Antoinette eller Jeanne d’Arc. Det blev den sistnämnda.

Författaren Joseph Deltail hade i romanform behandlat Jeanne d’Arc och bolaget anställde honom för att utarbeta ett manuskript. Detta var inte Dreyer nöjd med, han kontaktade historikern Pierre Champion som 1920 hade publicerat rättegångsprotokollet från processen mot Jeanne d’Arc 1431. Med hjälp av Champion studerade Dreyer originaldokumenten och utarbetade ett eget manus. Han försökte hålla sig så nära ursprungstexten som möjligt, men gjorde en viktig förändring – han koncentrerade hela rättegången till en enda dag, den 30:e maj 1431, Jeannes dödsdag. I verkligheten hade det varit en process som pågick i månader.

Dekoren till filmen utformades av Jean Hugo och Herman Warm, den senare med erfarenhet från tysk film, bland annat stod han bakom dekoren till Robert Wienes Doktor Caligaris kabinett. Dreyer beordrade byggandet av en komplett borg som skulle likna 1400-talets Rouen, men i filmen får man aldrig se hela ateljébygget utan bara delar av det. Dekoren och dräkter utformades efter miniatyrmålningar i medeltida handskrifter. Även en viss modern anknytning fanns med – de hjälmar som de engelska soldaterna bär liknar den hjälmtyp som brittiska armén använde under första världskriget.

Till huvudrollen som Jeanne d’Arc engagerade Dreyer skådespelerskan Marie Falconetti, hon var vid denna tid känd i Paris för att uppträda i lättare komedier och hade aldrig filmat. Dreyer krävde att hon, liksom alla andra skådespelare i filmen, skulle uppträda osminkat och att hon inför slutscenen skulle låta sitt eget hår falla för saxen. Samarbetet mellan Dreyer och Falconetti hör till det som omges med en mängd av myter och överdrifter. En av de oftast förekommande är att hon blivit totalt nedbruten av Dreyers psykiska tortyr under inspelningen och blivit ett nervöst vrak. Detta är inte sant, för sitt gage från filmen köpte hon en egen teater och fortsatte spela. Hon dog under en turné i Sydamerika 1944.

Dreyer arbetade mycket intensivt med henne, han repeterade länge, gjorde flera tagningar och såg även till att inspelningsplatsen var lugn under tagningarna, inspelningarna under stumfilmstiden var annars oftast mycket ljudliga och livliga. Han visade henne föregående dags tagningar, också detta var ovanligt hos en regissör, då som nu, och visade på vilket uttryck av de hon visade på duken han ville ha fram, och långsamt ledde han henne så att hon kunde ta fram dessa uttryck igen på hans begäran. Filmen spelades i stort sett in kronologiskt vilket nog också hjälpte Falconetti att skapa sin övertygande rollgestaltning. Intensiteten under inspelningen var mycket stor, en av Dreyers assistenter sa senare: ”Vi gjorde icke en film, vi upplevde ett drama, Jeanne d’Arcs drama, och vi var ofta nära att gripa in för att rädda henne.”

Inspelningen varade från februari 1927 till oktober samma år. Sedan klippte Dreyer filmen ganska snabbt, det mesta fanns färdigt redan i hans manus. Filmen hade världspremiär den 21 april 1928 i Köpenhamn, närvarande var Marie Falconetti som efter föreställningen ville få fram Dreyer att ta emot åskådarnas hyllningar, men han var för blyg och vågade icke. Strax efteråt hade filmen även premiär i Paris, efter en del problem med de kyrkliga myndigheterna och även här hyllades filmen som ett mästerverk. Den 15 december 1928 brann filmens originalnegativ upp hos Ufa i Berlin, men allt inspelat material fanns kvar och Dreyer lyckades framställa ett nytt negativ. Denna brand är en av orsakerna till att filmen, som så många andra stumfilmer, finns i olika versioner, och åskådaren kan tyvärr aldrig vara säker på att det är Dreyers originalverk han ser. Det finns även versioner med pålagd musik, annan än den som Dreyer valt ut till filmens premiär och även med texter som avviker från Dreyers ursprungliga.

En kvinnas martyrium är en av de verkligt stora stumfilmerna. Med den totala koncentrationen på Jeanne d’Arcs drama under den sista rättegångsdagen skildrar Dreyer i täta närbilder och korta texter en människa, en kvinnas lidande och nedbrytande.

Dreyer brukar ses som en religiös, kristen, filmare, och något ligger det nog i detta, men det är inte frågan om någon vanlig, utslätad kristendom. Bilden av kyrkan som nära lierad, en del av samma mynt, som den världsliga makten som använder alla till buds stående medel för att krossa allt motstånd är naturligtvis historiskt riktigt, men knappast något kyrkan gärna känns vid.

Tom Milne, som skrivit en bok om Dreyer, säger så här: ”En kvinnas martyrium är förmodligen den Dreyerfilm som skiljer fåren från getterna när det gäller hans beundrare. Eller, uttryckt på ett annat sätt, filmen skiljer dem som ser tror att Dreyer var en kristen för kyrkobesökaren, från dem som, liksom jag själv, ser honom som en hedning (pagan) eller panteist som lever, likt Gertrud, efter ett motto: Amor Omnia (=kärleken är allt, syftar på huvudpersonens livscredo i Dreyers sista film Gertrud (1964) efter Hjalmar Söderbergs pjäs). Kanske är detta helt enkelt ett annat sätt att säga att eftersom Dreyer ägnade 14 filmer åt att brännmärka de grymheter, fördomar, vidskepelse, hyckleri och dogmatiska påståenden som utgör en stor del av historien för många etablerade kyrkor, är det svårt att tänka sig honom allvarligt involverad i en debatt om huruvida Jeanne d’Arc var eller inte var en häxa, var eller inte var ett helgon.

En annan forskare, den dansk-franske Martin Darouzy som skrivit ett stort verk om Dreyer, driver med stor emfas tesen att i stort sett hela Dreyers filmskapande har det enda syftet att upprätta ett äreminne över Dreyers svenska mor Josefina Nilsson. Hon var piga på den skånska landsbygden och hade fött sin son i hemlighet i Danmark 1889 där denne adopterats av det danska paret Dreyer. Dreyers mor hade under svåra plågor avlidit 1891 efter ett försök att fördriva ett oönskat foster genom att äta fosfor som fanns i dåtidens tändstickor. Dreyer fick själv inte reda på dessa omständigheter förrän han var i de övre tonåren. Dreyers Jeanne d’Arc blir enligt Darouzy en i raden av Dreyers hjältinnor som lider och plågas och torteras av en grym värld, och hela hans konstnärskap går ut på att bringa modern sin hyllning. Denna tes kan naturligtvis diskuteras, men om man är av den åsikten att stor konst alltid har ett starkt inslag av upphovsmannens personlighet är den mycket tilltalande.

HE