Frankensteins son

Den moderna trenden att låta en kassasuccé följas av ett antal nya filmer med identisk handling och i stort sett identiska namn (Rocky 1–257, Rambo 1–999) är egentligen inte särskilt modern. Driften att spela på säkra kort ( = säkra inkomster) har alltid funnits inom filmindustrin. I vissa kritikerkretsar förhärskar också föreställningen att kvaliteten, med en naturlags säkerhet, sjunker i omvänd proportion mot filmens ordningstal i serien. Så hävdar man t ex alltid med emfas att den första Rosa Pantern-filmen är den överlägset bästa, trots att Peter Sellers där ännu inte riktigt hade utmejslat sin rollgestaltning av inspektör Clouseau. Dock är ju kritiker, jämte politiker, de enda som har (den självpåtagna) rätten att upphöja tyckande till fakta, vi andra mindervärdiga individer förväntas bara att underdånigt hålla tyst och hålla med.

Vadan detta utbrott, undrar läsaren. Jo det föranleds av kvällens film, Frankensteins son, som vare sig är den första eller den sämsta i Boris Karloffs serie monsterfilmer. Det är däremot den sista där Karloff spelar just Frankensteins monster, i de följande övertas rollen av Lon Chaney jr, som tidigare tränat upp sig för genren genom att spela varulv i andra filmer.

Ett litet problem som måste lösas innan man startade inspelningen av Frankensteins son var att monstret hade tagit livet av sig i den föregående filmen, Frankensteins brud, där han i slutscenerna sprängt sig själv i luften. Men monster är seglivade, och i början av kvällens film finner vi monstret i dålig kondition, men ändå levande. Han står dock under inflytande av den onde fåraherden Ygor (spelad av Dracula själv, Bela Lugosi). Då kommer Frankensteins son, med det passande namnet Wolf, tillbaka till familjeslottet, där han snart finner på metoder att kurera det gamla monstret…

Som framgår av detta påminner scenariot mycket om det som Mel Brooks använde i Det våras för Frankenstein, och man kan naturligtvis diskutera vem av Bela Lugosi eller Marty Feldman som är den mest skräckinjagande Ygor.

Kritiken av Frankensteins son var förhållandevis välvillig. Man konstaterade att den förvisso inte var något psykologiskt mästerverk, men att den var filmad i en vacker och effektiv svart-vit stumfilmstil.

Om regissören Lee kan sägas att han har gjort en lång rad ganska välgjorda äventyrsfilmer (Greven av Monte Christo, Monte Christos son, Kapten Kidd etc).

LJ