Fullmånenätter

”Den som har två kvinnor förlorar själen. Den som har två hus förlorar förståndet.”

Detta ordspråk har av Eric Rohmer satts som motto för den fjärde filmen i den löst sammanhållna serien Komedier och ordspråk som inleddes med Flygarens hustru (1980). Nu skall man inte fördjupa sig alltför mycket i förhållandet mellan filmerna och ordspråken. Att se ordspråken som någon formel, eller som ett facit, som förklarar filmerna är att förenkla förhållandena.

I Fullmånenätter kan ordspråket ses som en milt ironisk kommentar till filmens handling. Huvudpersonen Louise försöker ha ”två hus”. Ett har hon i en förort till Paris där hon försöker inbilla sig själv och sin sambo, Rémi, att de lever tillsammans. Hon har också ett övernattningsställe i Paris, dit hon kan ta mer eller mindre tillfälliga bekantskaper, diskutera med sin vän journalisten Octave, eller bara vara ensam, även om detta inte är så lätt eller sker helt frivilligt. Att saker och ting inte riktigt utvecklas som hon tänkt sig blir hon snart varse. Huruvida hon förlorar själen, eller förståndet, eller båda, eller kanske rent av har kvar båda, om än i förändrad form, är en fråga för åskådaren.

Om Rohmer förebrås för någonting så är det en sak: ord-prat. Det talas och diskuteras i det oändliga i hans filmer, och en och annan tycker nog ibland att det inte är så mycket innehåll i pratet, men det är precis som i livet, många människor häver ur sig väldiga ordmassor där avståndet mellan kvantitet och kvalitet är oändligt. Mänsklig kommunikation, både i tal och i skrift, består till allra största delen av staplade banaliteter.

Rohmer är ingen människoföraktare som enbart vill visa upp hur äckliga, småsinta och allmänt föraktliga människorna är (exempel på en sådan otrevligt och konstnärligt impotent filmskapare är Fellini). Rohmer skildrar människornas förmåga till självbedrägeri, hur språket används som en slöja över de verkliga, svårdefinierbara, omedvetna, motiven för vårt handlande som vi försöker inbilla oss själva och omgivningen är rationella. Louises förklaringar, som hon förmodligen tror på själv, till Rémi varför deras förhållande skall bli så mycket bättre om hon behåller sin övernattningsvåning och är ute och festar långt in på nätterna, är onekligen ganska krystade, då resultatet blir att de egentligen aldrig är tillsammans. Vad är det för typ av meningsfullt förhållande? Men Louise tvingas inse att tillvaron inte är som hon tror, att hon inte kan kontrollera den, utan att det går som det går, trots hennes ordrika manipulationer för att besvärja tillvaron.

En mästerlig scen, peripetin om man så vill, är den på kaféet där Louise och Octave sitter och som vanligt diskuterar sina förhållanden. Louise uppsöker damrummet, när hon skall gå därifrån ser hon Rémi utanför på väg att telefonera. Hon tvingas inse att Rémi har annat för sig än att sitta ute i förorten och vänta på att hon skall behaga komma tillbaka.

När Octave sitter och skriver och sedan tittar upp får han syn på någonting. Många regissörer hade här klippt in en bild på vad han ser, för att ge åskådaren information och trygghet, men det gör inte Rohmer. Han klipper tillbaka till Louise. På detta sätt aktiveras åskådaren: Vad var det Octave såg? Vi får senare ett svar, men om detta är det riktiga lämnas öppet, och det är kanske denna typ av osäkerhet som kittlar den egna tankeförmågan som är det stora hos Rohmer.

HE