Häxan

Ur programboken från premiären 1922:

Innan man går att söka ge en bild av vad Benjamin Christensens »Häxan» är, vill man stanna ett ögonblick vid endast det faktum, att en människa förverkligat vad hon länge drömt om och målmedvetet arbetat för. I åratal har Benjamin Christensen arbetat för sin film, plöjt igenom verk, både vetenskapliga och lekmannadito i ämnet med alla dess schatteringar: häxprocessernas historia, klosterlivet, människornas föreställningar om världen, himmel och helvete och om hysterien. Och som en uppfinnare kan han se sin tanke förverkligad, hans planer och drömmar rullas upp på en vit duk och skola gå världen över. En sådan upplevelse är sällsynt, missräkningar bli oftare människors lott inför stora planer och ännu vanligare äro ansatser, som stanna i sinnet och endast ibland komma till obestämda uttryck: »så skulle jag vilja göra», »jag brukar fantisera om» — — —. Men av Benjamin Christensens fantiseringar har det blivit ett resultat och säkerligen, så vederhäftig som filmen är och på samma gång så konstnärligt gripande in i åskådarens hjärta och eftertanke, står det färdiga resultatet ganska nära den ursprungliga drömmen. Vilket heller inte är vanligt!

Man kan kalla »Häxan» för en kulturhistorisk skildring, men det täcker inte vad filmen är. Ty den har på samma gång samma lärdom att ge som man förnimmer genom vissa läkares uttalanden om sin praktik, en stor medkänsla med människorna och genom vad de sett av lidanden, som inte äro mindre därför att de ofta sitta i inbillningen, en större förståelse för människorna och deras handlande.

Emellertid är »Häxan» till det yttre en skildring av hur medeltidens religiösa föreställningar slitit i sinnena, hur den tidens människor levat i ständiga kastningar mellan ångest för det okända, som gav sig tillkänna i alla möjliga företeelser, och ivrig kamp att nå frid och salighet, liksom tidens fråsseri i mat och dryck och dåliga hygieniska förhållanden ständigt hjälpte till att återigen dra ner människorna i en tortyr av kroppsliga och andliga sammanflätade plågor. Till detta kom den hysteri, som de ständiga skräckföreställningarna, underblåsta av kyrkan, skapade, och som i sin tur i ständig växelverkan gav näring åt nya föreställningar. den våldsamma överdriften i levernet — kraftig föda och lössläppthet å ena sidan och glödande asketism å den andra — förlänade åt hela tillvaron något hetsat och alltid hotat. Redan klosterlivet i och för sig ger anledning till sjukliga yttringar av perversitet och hysteri, liksom fängelserna i våra dagar ofta äro härdar för laster. Filmen visar bl. a. vilken smitta, som ligger i en hysterisk föreställning och dess manifestationer. En av dess mest skakande avdelningarna är bilderna från ett nunnekloster, där en ung nunna gripes av ett vanvettigt begär att häda, ett utslag just av ren hysteri, och inom några ögonblick är hela klostret ett byte för samma raseri.

Men först och sist har ju hysterien yppat sig i häxväsendet. Filmen ger en åskådlig bild av hela denna gåtfulla och hemska rörelse, som inte minst här i Norden grasserade och spred sin fasa vida omkring. Häxorna togo till slut på sig vad man tillvitade dem, det var en blandning av rädsla för bödeln och av exstas, man fick de mest häpnadsväckande bekännelser från dem själva och ingen förstod annat än att dessa sinnesfoster voro verklighet. Angivelser följde bekännelserna tätt i spåren och smittan ökades tills hysterin slog ut i förhärjande brand. Benjamin Christensen låter oss följa den första gnistans tändande i ett stilla medeltidshem, där maken dör och dödsfallet ger anledning till misstankar om trolldom. En fattig gumma blir offret — en av de gummor Christensen hämtat in från gatan att medverka i sin film.. Okunnig, försupen och förskrämd, som hon är, kan hon icke värja sig varken för det yttre våldet eller den andliga påtryckningen, hon ger sig hän åt fasan — men angivelserna flöda ur hennes tandlösa mun. Och så brinner bålets eld i full låga. Han låter oss också få se, i slutet av filmen, hur hysterin lever kvar än i dag, men tar andra former. Av kriget har den fått näring och den har många olyckliga offer, som dock behandlas klokare och mildare än förr, moderna nervläkare…

I sammanhang med detta är det på sin plats att omtala, hur en av de mest uppmärksammade deltagarna i det stora läkarmöte, som i september ägde rum i Stockholm, den berömda danska psykiatrikern Viggo Christiansen, sedan han sett filmen, givit den ett oförbehållsamt betyg på att vara vetenskapligt fullt korrekt och i övrigt synnerligen intressant ur läkarsynpunkt. Ett betyg som har mycket att säga från en av samtidens främsta experter om en lekmans verk!

»Häxan» är sålunda inte en roman eller en novell på film. Men den är mer gripande och mer fascinerande än någon filmberättelse man sett. Den har skönhetsverkan och skräckstämning, underbara belysningar och trolsk stämning — intet av detta underjordiska, dessa »makter» den sysslar med, förkroppsligade djävlar, som med uträckta tungor bliga in genom fönstren till av hysteri besatta kvinnor, blir gjort eller kulissmässigt. Det är så fruktansvärt levande, mitt i all sin naiva tro på saker, som vi lyckligtvis börja göra oss fria ifrån och på sina håll redan se överlägset på, att man helt och fullt känner dessa människor, som Benjamin Christensen dragit fram ur gångna epokers levnad, och blir istånd att förstå, verkligen förstå, under vilken vånda de levat, som samtiden fördömde som onda, och känna det eviga bandet, som knyter ihop den stora människokedjan.

V. v. K.