Regi: Yngve Gamlin, Bengt Blomgren.
Manus: Povel Ramel, Yngve Gamlin.
Foto: Martin Brodin, Åke Bäcklund (B-foto).
Musik: Charles Redland, Lillebror Söderlund.
Arkitekt: Nils Svenwall, Yngve Gamlin.
Ipeaker: Bengt Blomgren, Povel Ramel.
Produktion: Hans Lagerkvist, Knäppupp, Sverige 1954.
Skådespelare: Martin Ljung (Martin Ljung/Huno Tolftén/Alvard/Sörpel-Martin/Tattar-Martin), Annalisa Ericsson (Anna-Marja/cigarettflicka), Stig Järrel (Handlarns Per), Holger Löwenadler (Stor-Hugge), Ingvar Kjellson (Snål-Jampe), Jan Eric Lindquist (Algot, handlare), Hjördis Pettersson (Aurora Tolftén), Povel Ramel (författaren/Gusten 1), Yngve Gamlin (Gusten 2), Tosse Bark, Brita Borg, Allan Johansson, Oscar Rundquist (Flickery Flies/sheriffer), Alf Östlund (prost), Astrid Bodin (Tyll-Stina/tjock dam), Ludde Juberg (länsman), Georg Funkquist (museivaktmästare), Börje Mellvig (byråchef/Görtz), Eric Gustafson (Nöppevall/general), Karl Erik Flens (Blom/karolin), Börje Nyberg (Svantelin/karolin), Gustaf Hiort af Ornäs (Johnson/karolin), Mille Schmidt (Fröjdevall/karolin), Claes Esphagen (Fors/karolin), Carl Axel Elfving (Löv/karolin), ”Akke” Carlsson (hisspojke/kurir), Margit Andelius (fröken i indrivningscollegium), Nils Whiten (vaktmästare/antikhandlare), Birgitta Andersson (hustru i Martins film), Lennart Lundh (hennes man), Solveig Jäder, Sangrid Nerf (sköna damer), Ulla Petré (filmfynd), Bertil Johnson (brevbärare), David Eriksson (talangscout), Hanny Schedin (Stor-Hugges gumma), Elsa Textorius (Snål-mor), Britt-Marie Adolfsson (vålnad), Margareta Stensköld (mjölkbud), Göthe Grefbo (länsmansbiträde/bilist), Bengt Blomgren (nakenbadare), Uno Larsson (pojke med grässtrån), Margit Carlquist, Ann-Marie Gyllenspetz, Ingrid Thulin, Lars Ekborg,
Den danske filmvetaren Peter Schepelern menar i sitt stora arbete om film och genrer, att genreparodier är ett tecken på att genren antingen är ovanligt etablerad i publikmedvetandet eller också är det ett tecken på ett den är på väg utför. När Yngve Gamlin et consortes gjorde sin I rök och dans lät man större delen av filmen uppfyllas av en parodi på den kanske mest nationella av alla filmgenrer, landsbygdsfilmen. Denna hade vid tiden för I rök och dans tillblivelse kanske upplevt sin absoluta storhetstid (spelåret 1947/48 tillhörde var tredje svensk spelfilm genren, flertalet utgjorde dessutom de publikt mest framgångsrika verken). Genren var dock inte uttömd med detta utan upplevde en mindre renässans åren närmast efter I rök och dans (med bl a nyinspelningar av några riktiga bondeklassiker som Sången om den eldröda blomman, Synnöve Solbakken, Hemsöborna och Värmlänningarna). En mer utförlig beskrivning av hela genren finns i min bok Jorden är vår arvedel, vilken varmt anbefalles alla intresserade.
Landsbygdsfilm är ju en vid genre, som täcker mycket mellan Moberg och Åsa-Nisse. Parodin i I rök och dans (med titeln Snart surnar mjölken) skjuter in sig på den mer traditionella allmogefilmen, med sina rötter i nationalromantikens och Skansen världsbild. Avsnittet är en elak men kanske också kärleksfull redovisning av allt det som konstituerat våra klassiker på området med titlar som Driver dagg, faller regn, All jordens fröjd, Sången om den eldröda blomman m fl.
Här finns den förbjudna kärleken mellan barnen i de rivaliserande familjerna, slagsmålet på dansbanan, bodknodden, den vilda vagnsfärden och det överdådiga allmogebröllopet. Avsikten är, som Povel Ramel säger i sin prolog, att filmen skall bli så innehållslös och schablonmässig som möjligt. Och naturligtvis finns här också naturromantiken med stigande björksav och porlande bäckar för att ge uttryck för de erotiska känslor som spirar bland timmerstugorna och björkarna. En annan intressant figur är förstås naturbarnet självt, ”Tattar-Martin”, som med sin fiol tar allt kvinnfolk med storm (här är de främsta förebilderna Driver dagg, faller regn och Livet i finnskogarna).
I rök och dans är måhända en väl kaotisk film, som spretar åt alla möjliga håll. Bondefilmparodin är typiskt nog den mest sammanhållna och mest helgjutna delen, kanske främst beroende på att just denna genre ändå var och kanske fortfarande är så väletablerad i Sverige. Landsbygdsfilmen har förvisso inte dött ut än, det vittnar sena insatser av t ex Lasse Hallström och Bo Widerberg om.
PQ