Maktens barn

Året är 1920. Platsen är Belfast. Irland är just i färd med att frigöra sig från engelskt styre. Connie är dottern till en rik, protestantisk skeppsredare. Hon är förlamad i ena armen efter sin älskade brors död i första världskriget och omges därför av effektiva och servila läkare och sköterskor, som dock av konvenansskäl inte får komma för nära de verkliga orsakerna till hennes förlamning.

I staden ökar oroligheterna och strejkerna, händelser som t o m sipprar in till Connie i hennes skyddade tillvaro. Som ung kvinna i överklassen är hon dock berövad alla medel att reagera eller handla. Det finns bara en möjlig utväg för henne. ”Jag ville göra en film om baksidan på den brittiska fasaden. Fair play hemma, och våldet på export till kolonierna” säger regissören Edward Bennett om sin debutfilm Maktens barn i en intervju i Stockholmstidningen.

De engelska kritikerna, som ofta är synnerligen lojala mot underhållningsbranschen, kritiserade vid premiären 1982 filmens slut, som inte ansågs tillräckligt upplyftande. Filmregissörer som insett filmindustrins villkor vet ju att ett lyckligt slut höjer intäkterna mångdubbelt. ”De som kritiserar mig för det [slutet] förstår inte att det är ett fasansfullt logiskt slut min film har, det enda möjliga slutet på en historia som handlar om Irland, ett ställe där historien tycks gå i cirklar” förklarar Edward Bennett.

Det är en inställning som inte gör livet lättare i filmbranschen. Det finns nämligen många som anser att en god filmregissör är en anpassad filmregissör, en som följer de regler branschen satt upp för sig själv. Är det lönsamt med lyckliga slut skall man göra lyckliga slut, förväntas det att man anger sin mormor för inkvisitionen så gör man det, får man order att bomba civilbefolkningen så gör man det. Alla andra, de som har egna idéer och inte vill passa in i kuggverket, bör förkastas och föraktas som hopplösa drömmare, orealistiska flummare. Fullföljer man resonemanget blir man tvungen att ur filmhistorien stryka allt nyskapande, allt chanstagande, alla visioner. Kvar skulle finnas en ändlös räcka av Sound of Music, ET och liknande kompostmaterial.

Maktens barn vann en Guldbjörn i Berlin 1983 och blev, mot alla odds, någorlunda framgångsrik på biograferna, något som förorsakade Bennett stora problem. Filmen var nämligen producerad av Brittiska filminstitutet som i sina paragrafer har inskrivet att de endast får producera ”icke kommersiell film”. Bennett hade alltså inga möjligheter att få någon ny film finansierad där, samtidigt som han inte var tillräckligt välanpassad för att få branschens förtroende. Följdaktligen har det varit mycket tyst om Edward Bennett sedan debuten. Så mycket är den fria konsten och yttrandefriheten värd.

NB