Napoleon

Att historien och de händelser som den består av ständigt omvärderas är inte något särskilt kontroversiellt påstående. Även filmen med sin korta historia omprövas och omvärderas ständigt. Det finns mängder av exempel på detta och är egentligen inte så mycket att säga om. Kanske kan man tycka att de som har till uppgift att yrkesmässigt bedöma film skulle vara medvetna om detta och vara lite försiktigare och lite ödmjukare och inte vräka ur sig tvärsäkra formuleringar av typen ”filmens dödgrävare” och liknande, och även att de visade större respekt för andras värderingar och preferenser.

Ett bra exempel på en som blivit utsatt för värderingarnas svängningar är den franske filmskaparen Abel Gance (1889–1981). Gance kom tidigt till filmen, han började som skådespelare och manusförfattare men slog igenom ordentligt med J’Accuse (1919), en flammande protest mot kriget och dess organiserade vanvett. Filmen byggde delvis på Gances egna upplevelser. Ur spillrorna (La Roue, 1921) är en film om en tågolycka och hur den påverkar de inblandade. I dessa tidigare filmer använder Gance en högt utvecklad montageteknik, dvs innan de stora ryssarna kommit igång på allvar.

Under större delen av 20-talet var Gance sysselsatt med Napoleon, han studerade flera hundra verk om den franske nationalhjälten. Från början tänkte han sig det hela som en jättefresk över hela Napoleons liv, men det enda som blev inspelat är det som skildrar Napoleons uppgång mot bakgrund av franska revolutionen, hans giftermål med Joséphine de Beauharnais och fälttåget mot Italien. Från början hade Gance stöd av en tysk producent, Hugo Stinesse, något som medförde kritik mot Gance i Frankrike — hur kunde han låta en representant för arvfienden bekosta ett epos om den franske hjälten? Gance tänkte sig ett tag olika utlänningar i titelrollen, även för detta fick han kritik, men slutligen bestämde han sig för en fransman, Albert Dieudonné. Stinesse dog innan inspelningen var klar, Gance hade redan överskridit budgetramarna, men produktionen övertogs av Société de Films. Även det amerikanska bolaget MGM och Ufa i Berlin hade intressen i filmen. Det amerikanska engagemanget skulle få ödesdigra konsekvenser för filmens amerikanska distribution, där filmen, om den överhuvudtaget visades, kördes i en starkt nedklippt version.

Gance var tidigt på det klara med filmmediets möjligheter. När han inte var nöjd med de tekniska metoder som fanns hittade han på nya. Han frigjorde kameran, placerade den på hästryggen eller lät den genomföra långa fria åkningar, detta sannolikt oberoende av den kamerafrigörelse som samtidigt skedde i Tyskland. Han arbetade vidare med att utveckla montaget, han parallellklipper mellan olika handlingsmoment, han klipper in bilder som skall styra åskådarens associationer, det stormiga konventet under revolutionen omväxlas med svallande havsvågor, etc. Gance använder mängder av symboler, örnen som symbol för Napoleon, fladdrande fanor, osv. Mest omtalad av Gances innovationer är en s k triptyk som används i slutet av filmen när den franska armén tågar upp mot Italien, Gance använder här över 6000 statister. Med triptyken använder Gance tre kameror samtidigt och det inspelade materialet projiceras sedan på tre dukar. Effekten på åskådaren vid premiären 1927 lär ha varit överväldigande, i den entusiastiska publiken fanns Charles de Gaulle som stärktes i sin nationalism. För Gances film är också en patriotisk hyllning till Frankrike och dess störste hjälte. Detta har kanske bidragit till den snåla behandling Gance och hans film utsattes för av många filmhistoriker.

Napoleon har omgetts av ett visst rykte, men med tidens gång har det blivit så att få personer sett filmen, och filmhistorikers bedömning har ofta varit ganska snäv, det har inte heller ansetts att Gances film haft någon större filmhistorisk betydelse. Man har berömt Gance för det storslagna, det episka, men som ibland ansetts slå över i det patetiska. När det gäller det mera personliga, psykologiska har det ansetts att Gance varit dålig, oftast banal.

Men som sagt, allting förändras, även filmhistoriska värderingar. På 50-talet hittade den unge engelske filmentusiasten Kevin Brownlow i en lumphandel några fragment av Napoleon, och här börjar återupprättandet av Abel Gance och hans film. Under många år arbetade Brownlow för att restaurera filmen, han fick kontakt med Gance som levde halvt bortglömd i Paris. Brownlow hade många olika saker att kämpa mot, det hela var mycket kostsamt, det var svårt att få tillgång till kopior av filmen som låg i olika filmarkiv där han inte blev insläppt. Bland annat det material som fanns på Franska Cinemateket kom han inte åt. Chefen för Brittiska Filminstitutets Arkiv, Erich Lindgren, tyckte illa om Gances film och ville inte höra talas om Brownlows rekonstruktion. Han fick smyga dit om kvällarna för att använda den tekniska utrustningen när Lindgren gått hem.

Abel Gance var nu en gammal och bitter man, inte alltid så lätt att samarbeta med. 1970 klippte Gance ihop en film, Napoleon och revolutionen, som delvis bestod av gammalt material men även nyinspelat, men denna film mottogs inte med någon större entusiasm.

1980 presenterade Brownlow en restaurerad kopia av Napoleon som var nästan 5 timmar lång och med nykomponerad musik av Carl Davis, som även använt en del av originalmusiken från premiären 1927. Visningen i London blev en stor framgång och filmen har sedan visats över hela världen. Brownlow har också ytterligare kunnat komplettera filmen med nyfunnet material. Han och hans medarbetare har även rekonstruerat andra stumfilmer och presenterat dem med ny musik. Han har även skrivit en bok om sitt arbete med Napoleon (Napoleon, Abel Gance’s classic film, 1983).

Den version som Filmstudion visar denna termin, när man i Frankrike firar 200-årsminnet av franska revolutionen, är en mycket ofullständig version som är under två timmar. Det kan diskuteras om Filmstudion bör visa filmer i så uppenbart stympat skick, men det har bedömts som så att det är bättre att visa det vi kan få tag på än ingenting alls. Man kan se det hela som en försmak av Brownlows version som man bara kan hoppas kommer hit.

HE